På andra sidan stencirklarna

I somras plöjde jag mig igenom Siri Pettersens Odinsbarn, en typisk fantasybok på drygt 600 sidor. Jag var lite tveksam till en början, men den blev verkligen bättre och bättre.

Hirkas värld är ganska lik våran fast ändå inte. Det känns att de ligger nära varandra, däremot, för sagor och berättelser tar sig mellan dem. I Hirkas värld är sådant som är sagor i vår värld sant – och fler och fler av dessa sagor uppenbarar sig. Det är dessutom en fin mix av prosaisk verklighet och magi, vilket alltid är roligt att läsa. Vissa av greppen påminner lite om hur Diana Wynne Jones lyckas kombinera ihop helt otroliga grejer på ett sådant sätt att det känns helt naturligt, och man förstår systemet som ligger bakom. Jag gillar hur Pettersen vrider på klassiska teman kring fornnordisk mytologi och ändå lyckas göra något alldeles eget. Det kan inte vara helt lätt om man arbetar med ett sådant välkänt material.

Jag saknar en del grejer (som t.ex. mer fokus på svansarna!), men hoppas på att det kommer att utvecklas i kommande delar. Eftersom Odinsbarn tog fart så småningom, hoppas jag att ångan nu är uppe och att resten fortsätter vara så bra som den senare delen. Jag kan inte påstå att den känns superrevolutionerande, men den vrider till och lyckas bra med att få mig intresserad och nöjd med att jag kanske klurat ut någonting. Det ska bli intressant att se om mina teorier kring världen stämmer. Den är dessutom trevligt skriven och gick rasande snabbt att läsa trots sin längd. Klart plus!

The Best of All Possible Worlds

Egentligen läste jag fortsättningen, The Galaxy Game, innan jag läste The Best of All Possible Worlds, men det gjorde faktiskt inte så mycket för förståelsen av handlingen av vare sig den ena eller andra. I och med att jag läste dem i den ordning jag gjorde, kändes The Best of All Possible Worlds snarast som en prequel, och den funkar bra ur det perspektivet med.

Karen Lord är något så ovanligt som en speculative fiction-författare från Barbados. Jag tycker mycket om hennes böcker, de är lågmälda och långsamma och det känns ofta som att man missat något. Det är inte alltid en bra känsla, men jag tycker att det fungerar i de här fallen. Framför allt The Galaxy Game sög tag i mig ordentligt, men även TBoAPW tar tag i en. Det är världsbyggande, men inte riktigt på samma sätt som andra världsbyggande författare. Det känns mycket mer som att Karen Lord tar sig an samhället snarare än världen. Det viktiga blir alltså hur hennes persongalleri interagerar med varandra och med världen, och att bygga upp världen genom det. Det är häftigt, och det fungerar.

Jag märker att jag har lite svårt att förklara vad böckerna handlar om, och det är väl just det. Det känns inte som att det finns en så tydlig handling, utan böckerna mest är. Det är väldigt bekvämt. De stora omvälvande frågorna om universum och annat finns där, men de paketeras på ett sådant sätt att de känns tillgängliga och närvarande, och små detaljer är precis lika viktiga som helheten.

Karin Boyes Kris

Oron säger: Bort! Alltid bort!

Vad betyder den, oron? Vart leder den? Driver själen att släppa vad den har, hindrar den att söka ett nytt. Vad är det för en stor leda vid allt man har funnit, var är det för en stor längtan efter något ingen kan finna, som driver oss att lägga händerna i knät – och förtvivla?

Det hade alltid varit så. Som liten hade hon brustit i gråt, då hon hörde ordet längtan. Ordet var för starkt, laddat med dödande makt. Talade om det evigt förlorade – det högsta, det enda, sjunket i djupet en gång i tidens början, ingen vet när. Allt riktigt vackert kunde gripa henne med en sådan hopplös längtans plåga, att hon ibland vaggade med hela kroppen som i värk. Där bortom, där bortom…

I ett par dagar har jag nu läst Kris av Karin Boye. Det är en underlig text, men den griper tag i en och är svår att lägga undan. Jag har verkligen inte tagit till mig hela, och jag tror nog att jag kommer att behöva läsa om den för att förstå lite mer, men jag tycker om den! Blandningen av betraktelser om Malin, inifrån Malin och de metafysiska episoderna är fängslande. Väldigt mycket av Malin är sådant som ger igenkänning hos mig, med den stora skillnaden att hon är betydligt mer kristendomsfixerad än vad jag någonsin varit. Livskris, och pretentionen i att ha något som kallas livskris i tjugoårsåldern, är dock något jag verkligen känner igen mig i.

Det är också fascinerande att läsa om Malins förälskelse i Siv. Jag tror att det är ett tecken på att boken är skriven i en annan tid, att jag knappt registrerar att det är något förbjudet som pågår (boken kom ut 1934). Dels för att Malin själv så helt och fullt går upp i att detta är vackert och rent, och dels att de som tittar på henne antingen inte ser eller avfärdar som oskyldigt. Så gömmer vi oss mitt på ljusa dagen. Det ger en känsla av samhörighet med Malin, och med Karin, som ju är Malin på sitt sätt.

Kris kräver som sagt en omläsning, men jag kan definitivt rekommendera den. Boye utnyttjar romanens längd och skriver en bok som inte liknar riktigt någonting annat som jag läst.

Positron

Snubblade över Margaret Atwoods The Heart Goes Last när jag var inne på PocketShop häromdagen, och nu har jag sträckläst mig igenom den. Det här verkar vara den samlade bokutgåvan av hennes e-böcker om Positron, där titeln kommer från den sista delen.

Atwoods språk är som vanligt briljant, med sitt sätt att svepa en med sig. Allting bara flyter vidare och det är svårt att sluta läsa – det känns som att det speglar innehållet också, där huvudpersonerna mestadels sveps med utan att egentligen fatta så mycket av vad som händer. Atwood återvänder till teman hon skrivit om tidigare, jag får en del riktigt starka vibbar av The Handmaid’s Tale av historien om Positron. Men på ett sätt inte, för det här är mycket närmare, mycket troligare. Dystopin ligger och lurar inte så långt in i framtiden, och de ekonomiska argumenten känns inte heller orimliga. Offred har också betydligt mycket mer viljestyrka än Stan och Charmaine, om än sporadiskt. Atwood kan verkligen skriva om personer som man som läsare tycker illa om. Genom hela boken är jag både fascinerad och nästan äcklad av vad de tar sig till i diverse påfrestande situationer.

Historien om Charmaine och Stan rör sig i vågor, det händer mycket och sedan ingenting, deras liv svallar fram. Det är som att de inte kan styra, de är utlämnade åt andra. Det är både irriterande och förståeligt. När världen rämnar omkring dig, vad gör du då? Är det inte bättre att ha ett jobb och någonstans att bo, även om det innebär vissa inskränkningar i din frihet? Vad är tvång, och vad är egentligen ett fritt val? Inte så lätt att säga alla gånger, och det är någonting som stryks under ordentligt med bokens sista sida.

Boken är svår att beskriva, precis som så många av Atwoods böcker (däribland min absoluta favorit The Blind Assassin). Bisarra detaljer, fullt ös, och en skrämmande framtid. Helt klart läsvärd, och jag kommer också definitivt att läsa om den.

Phoenix Rising

Jag hörde talas om Paolo Bacigalupi första gången förra sommaren, när jag vallade folk inför Archipelacon. Nu har jag slutligen lyckats läsa The Water Knife, boken som kom ut förra året. Den är magnifikt asläskig.

Allt cirkulerar kring vatten – de som har och de som inte har. En helt ny ekonomi och ett helt nytt samhälle har vuxit upp ur behovet av att skaffa vatten, den extremt ändliga resursen som alla är beroende av. Det finns spår av tidigare samhällssystem, men dessa spår är mest intressanta om de gör att man kan lägga vantarna på fler vattenrättigheter. Nästan allt är tillåtet i jakten på vatten, och det är en extremt hård verklighet som Bacigalupi målar upp. Boken är satt i någon slags nära framtid, i de södra staterna av nuvarande USA. Torkan har varit hård, och samhällskollapsen är ett faktum. Det finns i princip ingenting kvar. Dissonansen mellan de södra delarna där större delen av boken utspelar sig (främst i Phoenix, AZ men även andra sydstater) och de nordliga östkuststaterna blir tydlig – på det ena stället regnar det, på det andra inte.

Det är fascinerande, och skrämmande, att föreställa sig ett samhälle där vatten har funnits men inte längre finns. Hårda gränskontroller, papperskrig om vem som egentligen har rätt till Coloradoflodens vatten och mer i samma stil. Plus såklart de personer som skär av vattentillförseln för andra, the water knives. Bacigalupi har skrivit en dystopisk gangsterberättelse, och den är otroligt medryckande.

The Choice Word*

För några veckor sedan läste jag ut Terry Pratchetts A Slip of the Keyboard, där diverse korta texter om allt möjligt dyker upp. Genom åren har Pratchett skrivit mycket mer än skönlitteratur, och ett axplock dyker upp här.

Det är en magnifik samling och en otroligt fascinerande tidslinje som presenteras i boken. Pratchett skriver om hur det är att skriva en bok, att turnera, om sitt favoritord, om litteratur, om datorer, om fantasy, om inspiration och, till slut, om Alzheimers. Vissa delar är mindre intressanta än andra, men vissa delar hugger knivskarpt och utan pardon, och vissa delar sprudlar av jag vet inte vad. Ord, kanske? Det är oavsett en fantastiskt fin samling, som ger ett djup till Pratchett som jag inte riktigt hade tidigare. Den visar vad som finns bakom de där livsvisdomarna som jag har plockat med mig från hans böcker, var de kommer ifrån. Den sista delen sammanställer hur han hanterade att hans hjärna långsamt, långsamt höll på att överge honom, och satan vad ont det gör att läsa. I förordet skriver Neil Gaiman:

Terry Pratchett is not one to go gentle into any night, good or otherwise. He will rage, as he leaves, against so many things: stupidity, injustice, human foolishness and shortsightedness, not just the dying of the light, although that’s there too. And, hand in hand with the anger, like an angel and a demon walking hand in hand into the sunset, there is love: for human beings, in all our fallibility; for treasured objects; for stories; and ultimately and in all things, love for human dignity.

Detta driv och detta intresse för de stora och de små sakerna, är det jag bär med mig mest från den här boken, och från Pratchett i stort. Vi kan inte göra annat än att fortsätta, och på våra egna sätt försöka göra världen lite, lite bättre. Oavsett om det är genom att få folk att skratta eller donera pengar, eller både och.

*Titeln på ett av kapitlen.

Agaat

Jag läste ut Agaat av Marlene van Niekerk för ett tag sedan, men på grund av diverse orsaker har det tagit tid att skriva om den. Det är en lång bok. Lång och tung och svårhanterlig. Jag tror att jag tycker om den, men jag är faktiskt inte helt säker.

Agaat berättar om Milla och Agaat, och hur dessa två kvinnor flätas samman under sina liv. I början känns sambandet enkelt, men ju fler detaljer vi får, desto mer komplext blir det. Berättelsen om Milla och Agaat slutar vara berättelsen om just dessa två, och blir i stället något större, något mer. Det blir en berättelse om feminism, instängdhet, apartheid, politik, sjukdom, värdighet, död. Milla och Agaat kan inte leva utan varandra, precis som Milla själv konstaterar. Det är hon som har skapat Agaat, nu får hon stå sitt kast.

Det är helt klart en intressant berättelse, och ett intressant, om än svårgenomträngligt, format. Har du tid och tålamod bör du absolut läsa den, men var beredd på att det kan ta ett tag.