Phoenix Rising

Jag hörde talas om Paolo Bacigalupi första gången förra sommaren, när jag vallade folk inför Archipelacon. Nu har jag slutligen lyckats läsa The Water Knife, boken som kom ut förra året. Den är magnifikt asläskig.

Allt cirkulerar kring vatten – de som har och de som inte har. En helt ny ekonomi och ett helt nytt samhälle har vuxit upp ur behovet av att skaffa vatten, den extremt ändliga resursen som alla är beroende av. Det finns spår av tidigare samhällssystem, men dessa spår är mest intressanta om de gör att man kan lägga vantarna på fler vattenrättigheter. Nästan allt är tillåtet i jakten på vatten, och det är en extremt hård verklighet som Bacigalupi målar upp. Boken är satt i någon slags nära framtid, i de södra staterna av nuvarande USA. Torkan har varit hård, och samhällskollapsen är ett faktum. Det finns i princip ingenting kvar. Dissonansen mellan de södra delarna där större delen av boken utspelar sig (främst i Phoenix, AZ men även andra sydstater) och de nordliga östkuststaterna blir tydlig – på det ena stället regnar det, på det andra inte.

Det är fascinerande, och skrämmande, att föreställa sig ett samhälle där vatten har funnits men inte längre finns. Hårda gränskontroller, papperskrig om vem som egentligen har rätt till Coloradoflodens vatten och mer i samma stil. Plus såklart de personer som skär av vattentillförseln för andra, the water knives. Bacigalupi har skrivit en dystopisk gangsterberättelse, och den är otroligt medryckande.

The Choice Word*

För några veckor sedan läste jag ut Terry Pratchetts A Slip of the Keyboard, där diverse korta texter om allt möjligt dyker upp. Genom åren har Pratchett skrivit mycket mer än skönlitteratur, och ett axplock dyker upp här.

Det är en magnifik samling och en otroligt fascinerande tidslinje som presenteras i boken. Pratchett skriver om hur det är att skriva en bok, att turnera, om sitt favoritord, om litteratur, om datorer, om fantasy, om inspiration och, till slut, om Alzheimers. Vissa delar är mindre intressanta än andra, men vissa delar hugger knivskarpt och utan pardon, och vissa delar sprudlar av jag vet inte vad. Ord, kanske? Det är oavsett en fantastiskt fin samling, som ger ett djup till Pratchett som jag inte riktigt hade tidigare. Den visar vad som finns bakom de där livsvisdomarna som jag har plockat med mig från hans böcker, var de kommer ifrån. Den sista delen sammanställer hur han hanterade att hans hjärna långsamt, långsamt höll på att överge honom, och satan vad ont det gör att läsa. I förordet skriver Neil Gaiman:

Terry Pratchett is not one to go gentle into any night, good or otherwise. He will rage, as he leaves, against so many things: stupidity, injustice, human foolishness and shortsightedness, not just the dying of the light, although that’s there too. And, hand in hand with the anger, like an angel and a demon walking hand in hand into the sunset, there is love: for human beings, in all our fallibility; for treasured objects; for stories; and ultimately and in all things, love for human dignity.

Detta driv och detta intresse för de stora och de små sakerna, är det jag bär med mig mest från den här boken, och från Pratchett i stort. Vi kan inte göra annat än att fortsätta, och på våra egna sätt försöka göra världen lite, lite bättre. Oavsett om det är genom att få folk att skratta eller donera pengar, eller både och.

*Titeln på ett av kapitlen.

Agaat

Jag läste ut Agaat av Marlene van Niekerk för ett tag sedan, men på grund av diverse orsaker har det tagit tid att skriva om den. Det är en lång bok. Lång och tung och svårhanterlig. Jag tror att jag tycker om den, men jag är faktiskt inte helt säker.

Agaat berättar om Milla och Agaat, och hur dessa två kvinnor flätas samman under sina liv. I början känns sambandet enkelt, men ju fler detaljer vi får, desto mer komplext blir det. Berättelsen om Milla och Agaat slutar vara berättelsen om just dessa två, och blir i stället något större, något mer. Det blir en berättelse om feminism, instängdhet, apartheid, politik, sjukdom, värdighet, död. Milla och Agaat kan inte leva utan varandra, precis som Milla själv konstaterar. Det är hon som har skapat Agaat, nu får hon stå sitt kast.

Det är helt klart en intressant berättelse, och ett intressant, om än svårgenomträngligt, format. Har du tid och tålamod bör du absolut läsa den, men var beredd på att det kan ta ett tag.

Sagor och myter från olika håll

I julklapp av mina svärföräldrar fick jag The Folklore of Discworld av Terry Pratchett & Jacqueline Simpson. Supermysig bok!

Det den gör är att utforska kopplingarna mellan de sagor och myter som finns på Skivvärlden (Pratchetts Discworld) och vilka kopplingar dessa har till de sagor och myter som finns på jorden. Roligt att se varifrån mycket av hans inspiration har kommit, och hur han har betat sig igenom olika teman. Ofta har han tagit en specifik grej från någonstans i världen och sedan vridit till den ytterligare lite, men grundberättelsen är fortfarande igenkännbar. Naturligtvis kommer majoriteten av Pratchetts inspiration från västvärlden, mycket Europa, men då och då dyker det in annat också.

Den här boken är fin för att den förklarar varför så många av ideerna och figurerna i Pratchetts böcker känns så välbekanta – de passar in i det mytos och den sagovärld jag är uppvuxen med. Jag som lider av obotlig nyfikenhet och vill veta vad som ligger bakom trivs väldigt bra med den typ av bakgrundstrivia som Pratchett och Simpson presenterar här. Framför allt trivs jag också med stilen som boken är skriven på – det är som att få Terry tillbaka för ett kort tag, fast i något som känns mer som hans verkliga röst. Hans kärlek till sagoberättandet lyser verkligen igenom, och jag blir otroooooligt sugen på att läsa klassiska sagor igen.

Ett helt liv huller om buller

Jag avslutade precis Margaret Atwoods Cat’s Eye, en bok som jag har haft ganska länge, börjat läsa och sen trillat ur. Häromveckan läste jag en fantastisk text om boken, och blev nyfiken på den igen – delvis för att jag inte alls kände igen beskrivningen. Jag vet att jag har börjat läsa boken vid något tillfälle, men jag mindes i princip ingenting av den.

Det är en påfrestande bok. Det har tagit mig relativt lång tid att läsa klart den, i förhållande till hur lång den är. Den flyter omkring i Elaines tid, i hennes överlappande minnen. Jag blir trött av att läsa den, av det konstanta tryck som Elaine utsätts för, av sig själv och andra. Lågmäld, psykologisk terror. Delar av strukturen påminner om The Handmaid’s Tale, i hur minnesbilder träder fram och blandas med varandra. Elaine ser, bakåt och i nuet, och kanske lite in i framtiden också. Hon är obekväm, utanför, ständigt kämpande för att förstå vad som pågår i de andra. Atwoods språk och beskrivningar är magnifika som vanligt, ett flertal av meningarna vill jag bara sjunka in i och aldrig komma ur.

There were no men in this painting, but it was about men, the kind who caused women to fall. I did not ascribe any intentions to these men. They were like the weather, they didn’t have a mind. They merely drenched you or struck you like lightning and moved on, mindless as blizzards. Or they were like rocks, a line of sharp slippery rocks with jagged edges. You would walk with care along between the rocks, picking your steps, and if you slipped you’d fall and cut yourself, but it was no use blaming the rocks.

That must be what was meant by fallen women. Fallen women were women who had fallen onto men and hurt themselves.

Elaine gör mig arg. Samtidigt kan jag förstå varför hon är den hon är. Hon ursäktar inte sig själv heller, även om hon blir mer förlåtande och accepterande så småningom. Hennes berättelse är svår att undvika, att inte ta personligt. Allt hon gör känns. Boken känns som en knytnäve i magen, inlindad och utdragen över tid.

Något som slår mig är hur overkliga alla vuxna är, och även hur overkliga alla män är. De som finns på riktigt, som framträder med skärpa, är Elaines jämnåriga väninnor (det finns verkligen inget annat ord att använda än väninnor) när hon är ca 9 år gammal, samt i viss mån de jämnåriga kvinnorna när hon blivit äldre. Det är dem hon fokuserar på, det är kvinnorna som syns. Männen fyller upp utrymmet mellan kvinnorna, men de finns inte riktigt på riktigt, för de kan inte påverka henne. Det är skrämmande och fascinerande på samma gång, hur stort glappet är mellan dem.

Överlag tyckte jag om den, men det kommer ta en stund att smälta boken.

Little girls are cute and small only to adults. To one another they are not cute. They are life-sized.

Rosa bok

En av utmaningarna i årets stora bokutmaning, är att läsa en bok med ett rosa omslag. Jag tittade lite på min bokhylla, och sen såg jag att uppföljaren till Charlie and the Chocolate Factory, alltså Charlie and the Great Glass Elevator, ju faktiskt är rosa! Dessutom var det himla länge sen jag läste den senast, så det kändes roligt.

Första grejen jag tänkte på är att jag hade glömt hur otroligt märkliga historier Roald Dahl skriver. Hans böcker är verkligen urflippade, och den här är inget undantag. Det är liksom humor och knas, men det är ganska grov och elak humor på sina ställen. Det är som Matilda, en av mina favoritböcker. Den är verkligen helt urspårad, samma sak med The Witches. Det finns alltid en bismak av obekvämhet i hans böcker, och det är delvis därför de är så fantastiska. Dahl stannar inte i förväg.

Det andra var att den här faktiskt känns ganska daterad. Nu har jag inte läst första boken på länge, men jag minns den som mer tidlös, eftersom den utspelar sig inne i själva chokladfabriken som är sin egen lilla värld. I den här boken är de utanför fabriken, och USAs president samt Sovjets ledare blir inblandade, plus en rymdstation samt några ganska skojiga utomjordingar. Den ligger helt enkelt närmre samhället, och då blir den mer tidsbunden.

Den var bättre än jag mindes den från förra gången jag läste den, men det är fortfarande en ganska svag fortsättning på chokladfabriken. Det räcker ganska bra att bara läsa den första, och sedan läsa något annat av Roald Dahl (typ The Witches eller Matilda ^^). Dock intressant, men kanske inte tillräckligt för att den ska vara värd att lägga tid på egentligen.

En halv gul sol

I kväll har jag läst ut Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, en bok som har blivit stående halvläst i min bokhylla sedan jag fick den för snart sju år sedan. Det blev liksom aldrig så att jag kom igenom den, men förra året läste jag Americanah och bestämde mig för att ge boken en ny chans.

Jag är fortfarande kluven (och tycker betydligt bättre om Americanah än En halv gul sol). Jag uppskattar dock att den fyller i ett stort hål i min allmänbildning: vad var egentligen Biafra och var låg det? Detta mytiska Biafra, som jag och förmodligen många andra endast förknippar med svält. Det känns bra att få en mer mänsklig bild. Jag uppskattar komplexiteten i bilden av Nigeria och Biafra som framträder, men jag måste erkänna att det blir lite tungrott ibland. Beskrivningarna är fantastiska, men historien känns omständlig och något svårgenomtränglig, och något med hur Adichie lägger upp strukturen irriterar mig. Den var däremot bättre än vad jag mindes den från senast jag försökte läsa den, så det var ett plus.

I vanliga fall brukar jag inte anmärka på översättningar, eftersom det är svårt att veta vad som är översättaren och vad som är originalet. Jag upplever dock en markant skillnad mellan språket i En halv gul sol och Americanah som jag läste på engelska. Det kan också bero på att det har gått ett antal år mellan de två böckerna och att Adichie har förändrats i sitt författarskap, men En halv gul sol känns stelare och knöligare. Intressant oavsett att få ytterligare en bild av Adichie, men vi får se om jag ger mig på även Purple Hibiscus (Lila hibiskus på svenska), hennes debutroman. Kanske så småningom! I nuläget skulle jag dock främst rekommendera Americanah.