The Just City

I våras plockade jag upp Jo Waltons The Just City efter att ha hört en hel del intressanta saker om den. Jag är ju dessutom redan förtjust i Jo Walton (som synes på bloggen), så det var inte svårt att ta tag i även den här. Den här fick jag dessutom min sambo att läsa efter att vi diskuterat ideal och tankeexperiment och eventuellt Aristoteles, vilket var fint! Jag tror att även hon fick ut väldigt mycket av den, om än något andra saker än vad jag fick.

Egentligen så är hela The Just City ett enda stort experiment. Om vi byggde en stad efter Platons modell Staten, hur skulle det fungera? Vad skulle krävas för att staden skulle uppfylla visionen i Staten? Går det ens? Sedan bygger Walton en historia och personliga berättelser ovanpå detta, men det är det här som är grunden. Till och med jag som aldrig läst Staten blev intresserad, förmodligen för att jag intresserar mig för idealsamhällen och deras utformning samt misslyckanden (jag läser väldigt mycket dystopier…).

En av bokens huvudpersoner, Maia, beskriver sin önskan efter Platons stat så här:

In Plato’s Republic, as never in all of history, my sex would have been no impediment. I could have been an equal to anyone. I could have exercised freely, and learned philosophy. I wished fiercely that it existed and that I had been born there. He had written two thousand three hundred years ago, and never in all that time had anyone paid any attention. How many women had led stupid wasted unnecessary lives because nobody listened to Plato? I was furious with all the world except Plato and my father.

Och alltså, ja, jag kan förstå henne. Maia, född på 1800-talet, är instängd och utlämnad åt att gifta sig eller hoppas på sin bror. Det är inte helt muntra framtidsutsikter, och därför inte alls orimligt att vilja leva som Platon har beskrivit. Den där brinnande viljan att göra världen bättre, att ge sig själv och andra kvinnor en chans. Jag beundrar på ett sätt den idealism som Maia och de andra ger uttryck för, samtidigt som jag inte tror på att det går att börja om från noll (som de försöker göra). Men det blir ett schysst tankeexperiment, och en bra historia.

Som vanligt tar sig Walton an ämnet på ett snabbt och begripligt sätt, swoosch säger det och så sitter man plötsligt där och argumenterar kring den fria viljan och medvetandets existens. Det är det som är charmen med henne, tycker jag, att hon lyckas bryta ner stora skeenden till begripliga enskilda händelser utan att man känner sig dumförklarad. Det är ganska häftigt. Jag gillar också att hon inte stannar vid Platons originalstat, utan utvecklar vidare och fortsätter med resonemangen på ett sådant sätt att de har direkt effekt på oss idag.

 

Minnets makt

Häromveckan besökte jag SF-bokhandeln i Gamla stan och snubblade över Jo Waltons My Real Children. Eftersom jag är ett stort fan av Walton fick den följa med hem, och sen plöjde jag igenom den utan att kunna släppa taget.

Liksom Waltons andra böcker är den rakt på sak och håller bra tempo, vilket verkligen krävs i den här boken – eftersom den berättar samma historia två gånger. Den är snabb och välskriven samt väldigt charmig (återigen som Waltons övriga böcker). Berättelsen drabbar mig mer än förväntat och bär ett oväntat tungt budskap – kontrasten ligger just i det enkla språket. Jag är van att tunga ämnen avhandlas på ett tyngre sätt, men Walton har verkligen en förmåga att skriva enkelt och hjärtskärande.

I början möter vi Patricia Cowan, som håller på att tappa minnet, världen snurrar kring henne och hon blir mer och mer osäker på vad som är verkligheten. Hur många barn har hon egentligen? Har hemmet hon bor på en hiss eller inte? Frågorna hopar sig och blir större och större.

Sedan får vi följa Patricias liv, från det att hon är barn, till college, och sedan – ögonblicket då hennes värld delas i två. Antingen gick det så här, eller så här. Vägval. Vissa saker händer i båda världarna, vissa människor finns i båda men med helt olika relationer till Patricia. Medan tiden går tänker hon ibland på hur livet hade kunnat vara, men det är inte förrän hon blir äldre och tappar minnet som världarna blandas för henne.

She was just an old woman with memory problems. Or maybe two old women with memory problems. She laughed to herself. She was herself, whether she was Pat or Trish. They knew different things and cared about different people, but she was the same person she had always been.

En av de vackra sakerna med den här boken är att vi läsare inte heller vet vilken värld som är ”verklig”. Vi kan inte titta på Patricia och säga: det är uppenbarligen den här varianten av dig som finns på riktigt, resten är en dröm. Vi kan inte välja åt henne, allt är verkligen verkligt. Varje liv innehåller med- och motgångar, och det gör otroligt ont när Patricia börjar tappa fattningen, börjar tappa sina minnen. Det är inte det enda som gör ont, Patricias olika liv har sina beskärda svårigheter. Vissa av dem slår dessutom väldigt nära.

Vid många tillfällen får boken mig att reflektera kring mina egna val. Varför valde jag just så här? Vad hade kunnat ske annars? I efterhand känns det ofta som att delar av mitt liv är oundvikliga, men det är de ju inte. Jag har valt mellan olika alternativ, i blindo, precis som vi alla gör. My Real Children visar upp hur mycket av oss som finns i våra minnen, hur mycket vi formas av våra omständigheter – men också att vi har en kärna som är vi. Oavsett vilka vi blir och om omständigheter hade kunnat vara annorlunda och lett till andra resultat genom andra val, så är vi fortfarande oss själva.

Mörk alternativhistoria

Igår kväll avslutade jag sista delen av Jo Waltons Small Change Trilogy: Half A Crown. Som i de två tidigare delarna (Farthing och Ha’Penny) varvas kapitlen så att ett handlar om Carmichael och ett handlar om en ung kvinna, i detta fall Elvira Royston (som dyker upp som barn i de två tidigare delarna).

Med Half A Crown gör Walton ett hopp framåt i tiden, till år 1960 (både Farthing och Ha’Penny utspelar sig år 1949). Effekten blir slående. Fascismen är nu en övergripande ideologi som genomsyrar hela det brittiska samhället till den grad att societeten inte längre bryr sig riktigt: Elviras fokus ligger helt och hållet på att hon och hennes vän Betsy är debs och ska presenteras för drottningen. Politik är inget som man behöver bry sig om. Kontrasten blir brutal mot Carmichaels kapitel som är betydligt mer politiska: både för att Carmichael faktiskt genomför politiken, och för att han drabbas av den på ett mer personligt plan.

Jag gillar den här trilogin. Den är mörk på ett slentrianmässigt sätt som är oerhört skrämmande, just eftersom det visar på hur lätt det är förändra tankesätt och idéer i ett samhälle. Speciellt om förutsättningarna är de rätta, och fel person kan sin psykologi och därför trycker på rätt knappar hos övriga. Jag tycker att de illustrerar att ondska finns i många skepnader, ofta inte särskilt onda över huvud taget. Oftast kanske de till och med bara tänker på något annat, snarare än på själva ondskan. Elvira bryr sig inte om vad som pågår, för det drabbar inte henne, och hennes omedelbara problem är helt andra och mycket viktigare. Den här sista boken knyter ihop historien men lämnar mycket öppet för Englands framtid: det är inte alls uppenbart att landet slår in på en bättre väg efter det avslutande kapitlet. Men det finns hopp.

Det är lätt att säga: ”om det hände igen, så skulle jag minsann göra något, ställa mig upp, protestera!”. De här böckerna blir en bra påminnelse på att 1) det kanske inte hjälper, 2) hur vet du det, 3) det är lätt att vara efterklok. Det är svårt att gå emot strömmen. Det är lätt att tänka bort sitt eget ansvar. Det är extremt lätt att döma andra.

Recex och enkät

Idag damp mina första någonsin recensionsexemplar ned i brevlådan! Det rör sig om Barnmorska i Brasilien – en modig kvinnas liv av Angela Gehrke da Silva samt Min väg till Tibet – De blinda barnen i Lhasa av Sabriye Tenberken, utgivna och skickade av Liebel Litteraturförlag. Liebel översätter och ger ut tyskspråkig litteratur i Sverige och startade förra våren i Umeå. Jag gillar folk som tittar utanför den anglofona bubblan, och ser mycket fram emot att läsa böckerna! Jag har läst en bok utgiven av Liebel tidigare, Tisdagskvinnorna av Monika Peetz.

I väntan på att jag ska hinna läsa böckerna (efter att jag läst ut El Saadawis bok), får ni här en bokenkät från A till Z som jag hittade här. Håll till godo!

• Author you’ve read the most books from: Svårt att säga exakt, men jag har läst vansinniga mängder Enid Blyton!
• Best sequel ever: Greenwitch av Susan Cooper är helt fantastisk. Alltså verkligen. 
• Currently reading: Den stulna romanen av Nawal El Saadawi, samt lite kurslitteratur av olika slag. 
• Drink of choice while reading: Te, så klart! 🙂
• E-reader or physical book: Helst pappersbok, men e-böcker vinner långsamt insteg i min läsning. Pappersbok för känsla, e-bok för smidighet.  
• Fictional character you probably would have actually dated in high school: Oj, jättesvårt att säga. Jag var inte så mycket för att dejta folk när jag gick i gymnasiet.
• Glad you gave this book a chance: Harry Potter and the Philosopher’s Stone av J.K. Rowling. Jag fick den i present av min mamma när hon varit i Hong Kong 1999, och ville inte läsa den (jag var 10 år gammal och ville inte läsa saker min mor rekommenderade). Det var ju trevligt att jag ändrade mig, jag har haft mycket glädje av HP.
• Hidden gem book: Alla Joan Aikens böcker. Det känns inte som att någon i Sverige har läst dem förutom jag och min mor, vilket är jättemärkligt.
• Important moment in your reading life: När jag kom över tröskeln så att jag obehindrat kunde läsa och njuta av böcker på franska. Det var häftigt!   
• Just finished: Ladies av Johan Hakelius och innan det Among Others av Jo Walton.
• Kinds of books you won’t read: Kan inte komma på så många böcker jag dömer ut rakt av, men jag har verkligen svårt för skräck (det gäller alla format, inte bara böcker). Jag har dock läst en del Lovecraft, Poe och Ajvide Lindqvist, så att helt omöjligt är det liksom inte.
• Longest book you’ve read: Ingen aning. Jag läser många långa böcker. Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke kvalar nog dock in bland de längre, tillsammans med Dance with Dragons av George R.R. Martin. Fantasy är bra på det där med långa böcker.
• Major book hangover because of: Lite oklar på vad som menas med den här frågan, faktiskt.
• Number of bookcases you own: Svårt att säga just nu, eftersom majoriteten av mina böcker är nedpackade i kartonger och mina bokhyllor är undanställda efter flytt. Förut hade jag omkring fem stycken, men de höll på att svämma över.
• One book you have read multiple times: The Homeward Bounders av Diana Wynne Jones.
• Preferred place to read: Nästan hur och var som helst, utom liggande. Det blir så obekvämt!
• Quote that inspires you/gives you all the feels from a book you’ve read: Det finns mycket att citera och fundera kring, men för att välja något enstaka så tar vi det här citatet från Virginia Woolfs A Room of One’s Own:

Now the writer, as I think, has the chance to live more than other people in the presence of this reality. It is his business to find it and collect it and communicate it to the rest of us. So at least I infer from reading LEAR or EMMA or LA RECHERCHE DU TEMPS PERDU. For the reading of these books seems to perform a curious couching operation on the senses; one sees more intensely afterwards; the world seems bared of its covering and given an intenser life. Those are the enviable people who live at enmity with unreality; and those are the pitiable who are knocked on the head by the thing done without knowing or caring. So that when I ask you to earn money and have a room of your own, I am asking you to live in the presence of reality, an invigorating life, it would appear, whether one can impart it or not.

• Reading regret: Allt jag inte hinner läsa. Aaaaaah! 
• Series you started and need to finish (all books are out): Jag är nog inte inne i någon bokserie just nu (som avslutats, vill säga – jag som alla andra sitter ju och väntar på att George R.R. Martin ska få ändan ur vagnen).
• Three of your all-time favorite books: Uh-oh. Det här går liksom inte att svara på. Men Ender’s Game är en favorit (trots Orson Scott Cards idioti), en annan The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood, och en tredje Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl.
• Unapologetic fangirl for: The Chalet School-serien av Elinor Brent-Dyer. Jag är otroligt förtjust i den, av många olika anledningar.
• Very excited for this release more than all the others: Jag brukar faktiskt inte ha så bra koll på kommande böcker, utan i stället bara bli glad när de dyker upp. Men generellt kan jag väl säga att jag konstant väntar på nästa Terry Pratchett-bok och blir glad varje gång det fortsätter hända (med tanke på alla omständigheter).
• Worst bookish habit: Hmm… Jag är rätt snäll mot och med mina böcker. Kan inte komma på något uppenbart rakt av i alla fall!
• X Marks the spot: the 27th book of my shelf: The Help av Kathryn Stockett (just nu).
• Your Latest Book Purchase: Jagannath: Stories av Karin Tidbeck samt Unexpected Magic av Diana Wynne Jones.
• ZZZ-snatcher book (latest book that kept you up way late): Det minns jag faktiskt inte, har varit väldigt trött den senaste tiden och därför snarare somnat mitt i böckerna. Det kan dock ha varit The Etymologicon av Mark Forsyth.

Among Others

Ni vet det där som händer ibland, att en bok dyker upp och bara är rätt? Det hände mig förra veckan, när jag läste Jo Waltons Among Others. Jag plockade upp den vid ett snabbesök på SF-bokhandeln eftersom Jo Walton kommer som hedersgäst till Fantastika, årets Swecon (som går av stapeln 18-20 oktober i Stockholm), och det alltid känns bättre att ha läst något av hedersgästerna innan man träffar dem.

Sen kunde jag inte sluta läsa. Walton kan konsten att berätta tillräckligt lite för att man ska vilja fortsätta för att få veta mer, samtidigt som hon får sin historia att kännas alldeles självklar. Jag älskar kombinationen av magi och fanatiskt sf-läsande. Sättet som Mori reflekterar över böckerna hon läser och relaterar dem till sitt liv, ett liv där hon samtidigt vet att magi finns, är fint och ytterst trovärdigt. Mori är en person. Dessutom en person som jag kan identifiera mig mycket med, trots att vi egentligen inte alls är lika.

Among Others fick mig t.ex. att plocka fram en av mina t-shirts som jag inte använt på mycket länge, just för att den uttrycker känslan som finns i boken.

Mori väntar på att livet ska gå vidare, att hon ska hantera traumat efter Mor och Liz, och att hon äntligen ska få bli vuxen och leva på riktigt, i den verkliga världen. Fram tills dess lever hon genom böckerna. Det är svårt att förklara exakt vad boken handlar om, men jag kan verkligen rekommendera den. Och jag ser nu ännu mer fram emot att träffa Jo Walton om ett par veckor.