En av dom där bokserierna som ”alla” säger att man ska ha läst och älskat som fantasyläsande tjej är Song of the Lioness av Tamora Pierce. Jag vet inte hur många tjejer jag träffat som säger att Alanna av Trebond har varit deras förebild och idol, och att man bör ge alla unga tjejer böckerna om henne som exempel på stark kvinnlig protagonist (som det ofta är ganska ont om, oavsett genre). Inget fel med det, men jag har alltid känt mig lite utanför eftersom jag aldrig läst något av Tamora Pierce, vare sig böckerna om Alanna eller något annat. Efter ett tag blev det nästan som en grej att inte läsa Alanna. Jag har andra böcker som jag älskar med starka kvinnliga protagonister, tack så mycket.
När jag traskade förbi den engelska bokhandeln i Strasbourg (som har det gulliga namnet The Bookworm) i helgen råkade jag se den första boken i serien på fantasyhyllan och tänkte att det kanske ändå var dags att ge den en chans. Det är ju trots allt fånigt att låta bli att läsa böcker bara för att alla andra läser och älskar dem. Dessutom håller jag på att bli vansinnig på all medeltidslitteratur och poesi jag läser, det vore trevligt att läsa något enklare och roligare.
Så nu har jag läst första boken i Song of the Lioness, nämligen Alanna : The First Adventure. Jag lyckades få den att räcka nästan två dagar genom att låta bli att läsa i sängen. Lite tråkigt att den var så kort, men den tillhör också den sortens böcker som går otroligt snabbt att läsa om man är någorlunda läsvan (vilket jag är). Det kändes uppfriskande att läsa boken, och överlag tyckte jag bra om den. Alanna har potential som huvudperson, vilket jag antar är en av grejerna med serien: att man får följa hennes utveckling. Boken rör sig väldigt snabbt framåt vilket är lite synd, vissa saker hade jag velat veta mer om. Tyvärr tror jag att Alanna-böckerna är en sådan serie som man måste ha läst som barn eller tidig ungdom för att helhjärtat älska. Den är utgiven som ”teen fantasy” och den passar ganska bra där. Jag gillar den och kommer förmodligen läsa övriga böcker i serien om de kommer i närheten av mig. Det finns poänger i renodlad litteratur som är bra och lättillgänglig, men jag kommer nog inte verkligen älska Alanna och hennes äventyr eller se upp till henne på det sättet som många andra nördar gör. Det känns lite tråkigt men är samtidigt inte så mycket att göra åt.
Böckerna om Talia av Mercedes Lackey (Arrows of the Queen) fyller nog en liknande funktion för mig – de går snabbt att läsa, de är klassisk sword&sorcery men med liiite roligare könsroller och de handlar om en ung kvinna. Mysigt när man är trött och inte orkar tänka, utan bara vill ha roligt en stund. Talia-böckerna upptäckte jag för övrigt också i mina sena tonår, så jag missade nog deras glansperiod också. Ja ja. Tack och lov kan man ha roligt åt böcker även om man inte tillhör deras tilltänkta målgrupp.
EN KOPP TE 