Till slut, till slut har jag läst ut Virginia Woolfs The Voyage Out. En bok som har förföljt mig i åratal. Missförstå mig rätt, jag älskar Woolf. Hon är briljant! Vissa av hennes böcker är dock mer svårgenomträngliga än andra, och för mig har The Voyage Out varit en sådan bok. Det här måste ha varit säkert femte gången jag började läsa den, och jag lyckades bara slutföra den efter ytterligare en paus på någon månad under våren.
Jag vet inte riktigt varför den har tagit mig så lång tid att läsa. I grunden är berättelsen väldigt enkel: en resa, människor som reser. Hos Woolf är det dock aldrig riktigt så enkelt, det finns alltid mer att diskutera, reflektera kring, utforska. Hennes persongalleri är aldrig rakt på sak, känslorna aldrig uppenbara och okomplicerade. Det är därför jag älskar det hon skriver, men det gör det onekligen aningen tungrott ibland.
När jag nu tagit mig till slutet av boken, är jag ändå ganska säker på att jag tycker om den. Vissa delar mer än andra, naturligtvis, men jag gillar helheten. Resan framstår som en dröm, en dröm som är både overklig och extremt konkret på samma gång. Woolf har förmågan att upprätthålla distans och närhet på samma gång – det är verkligen The Voyage Out ett utmärkt exempel på. Vi kommer bokens huvudpersoner mycket, mycket nära, samtidigt som vi inser hur lite vi egentligen kan veta om andra människor över huvud taget. Alla människor är obegripliga, men vi famlar ständigt efter varandra och efter att förstå. Ibland lyckas vi till och med få kontakt med varandra. Pagan Harleman, som har skrivit introduktionen till min utgåva av boken, formulerar det så här:
We may not always understand the pattern in front of us, Woolf seems to be saying, and we may spend the majority of our life isolated from others and trapped within our own experience, but only by reconnecting to the pattern through people and through art can we truly be alive.
Ovanstående citat sätter verkligen fingret på något som jag upplever inte bara med den här berättelsen, utan med litteratur överlag (det behöver inte ens vara litteratur, men det är så jag oftast tar del av berättelser). Genom litteraturen får jag en bredare upplevelse av att vara människa, och att vara en levande människa. Woolf har verkligen förmågan att förmedla mänsklighet genom sina böcker, mänsklighet i alla dess former. The Voyage Out är ett praktexemplar.
Her efforts to come to an understanding had only hurt her aunt’s feelings, and the conclusion must be that it is better not to try. To feel anything strongly was to create an abyss between oneself and others who feel strongly perhaps but differently. It was far better to play the piano and forget all the rest. Let these odd men and women – her aunts, the Hunts, Ridley, Helen, Mr. Pepper, and the rest – be symbols, – featureless but dignified, symbols of age, of youth, of motherhood, of learning, and beautiful often as people upon the stage are beautiful. It appeared that nobody ever said a thing they meant, or ever talked of a feeling they felt, but that was what music was for.
EN KOPP TE 