The Just City

I våras plockade jag upp Jo Waltons The Just City efter att ha hört en hel del intressanta saker om den. Jag är ju dessutom redan förtjust i Jo Walton (som synes på bloggen), så det var inte svårt att ta tag i även den här. Den här fick jag dessutom min sambo att läsa efter att vi diskuterat ideal och tankeexperiment och eventuellt Aristoteles, vilket var fint! Jag tror att även hon fick ut väldigt mycket av den, om än något andra saker än vad jag fick.

Egentligen så är hela The Just City ett enda stort experiment. Om vi byggde en stad efter Platons modell Staten, hur skulle det fungera? Vad skulle krävas för att staden skulle uppfylla visionen i Staten? Går det ens? Sedan bygger Walton en historia och personliga berättelser ovanpå detta, men det är det här som är grunden. Till och med jag som aldrig läst Staten blev intresserad, förmodligen för att jag intresserar mig för idealsamhällen och deras utformning samt misslyckanden (jag läser väldigt mycket dystopier…).

En av bokens huvudpersoner, Maia, beskriver sin önskan efter Platons stat så här:

In Plato’s Republic, as never in all of history, my sex would have been no impediment. I could have been an equal to anyone. I could have exercised freely, and learned philosophy. I wished fiercely that it existed and that I had been born there. He had written two thousand three hundred years ago, and never in all that time had anyone paid any attention. How many women had led stupid wasted unnecessary lives because nobody listened to Plato? I was furious with all the world except Plato and my father.

Och alltså, ja, jag kan förstå henne. Maia, född på 1800-talet, är instängd och utlämnad åt att gifta sig eller hoppas på sin bror. Det är inte helt muntra framtidsutsikter, och därför inte alls orimligt att vilja leva som Platon har beskrivit. Den där brinnande viljan att göra världen bättre, att ge sig själv och andra kvinnor en chans. Jag beundrar på ett sätt den idealism som Maia och de andra ger uttryck för, samtidigt som jag inte tror på att det går att börja om från noll (som de försöker göra). Men det blir ett schysst tankeexperiment, och en bra historia.

Som vanligt tar sig Walton an ämnet på ett snabbt och begripligt sätt, swoosch säger det och så sitter man plötsligt där och argumenterar kring den fria viljan och medvetandets existens. Det är det som är charmen med henne, tycker jag, att hon lyckas bryta ner stora skeenden till begripliga enskilda händelser utan att man känner sig dumförklarad. Det är ganska häftigt. Jag gillar också att hon inte stannar vid Platons originalstat, utan utvecklar vidare och fortsätter med resonemangen på ett sådant sätt att de har direkt effekt på oss idag.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s