”Yours is a position of honor”

Jag började året med att läsa om Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale, denna älskade bok.

Jag har svårt att minnas när jag läste den första gången, men det bör vara någon gång ganska tidigt i gymnasiet – perioden då jag läste alla dystopier jag kunde komma över och betade mig igenom klassiker: Kallocain, A Brave New World, Fahrenheit 451, Animal Farm, We, osv. Det är alltså snart tio år sedan. Jag är så fruktansvärt glad att jag har haft Atwood med mig in i vuxenlivet, att hennes röst har följt mig och förklarat saker för mig. Jag är glad att jag har kunnat läsa om och läsa om, även om det innebär att jag missar en del annat (också av henne), för att jag helt enkelt inte kan låta bli att läsa The Handmaid’s Tale eller The Blind Assassin ytterligare en gång. I somras, i juni, kom Margaret Atwood till Stockholms internationella författarscen, och självklart var jag där. Det var fantastiskt att lyssna till hennes ord i levande livet, och att efteråt få säga till henne hur mycket jag har lärt mig av henne och hennes böcker, hur de har funnits där och visat mig en större värld och ett sätt att tänka. Det var stort, och jag var helt otroligt star-struck.

På ett sätt tror jag att The Handmaid’s Tale är grunden till att jag är feminist, eller åtminstone att jag är det så uttalat. Ja, berättelsen är kittlande i sin dystopiska framtidsvision, men den har också alltid känts skrämmande nära. Detta är patriarkatet i sin mest fullkomliga form, på ett sätt som jag kan förstå och ta till mig. Den fullständiga kontrollen. Att reduceras till att vara ett kärl. Att inte få äga, att inte ens få äga ord! Allt tas ifrån oss. Förklaringen till att vissa kan arbeta mot sina egna större intressen: för att de på allvar tror, eller för att de själva vinner på det just nu. Den förklarar världen för mig.

Jag älskar att en bok som har så stort fokus på att berövas sina ord, är skriven på ett sätt som gör att jag vill rulla mig i språket och aldrig gå upp. Det är en ren njutning. En av mina favoritpassager lyder:

Night falls. Or has fallen. Why is it that night falls, instead of rising, like the dawn? Yet if you look east, at sunset, you can see night rising, not falling; darkness lifting into the sky, up from the horizon, like a black sun behind cloud cover. Like smoke from an unseen fire, a line of fire just below the horizon, brushfire or a burning city. Maybe night falls because it’s heavy, a thick curtain pulled up over the eyes. Wool blanket. I wish I could see in the dark, better than I do.

Night has fallen, then. I feel it pressing down on me like a stone. No breeze. I sit by the partly open window, curtains tucked back because there’s no one out there, no need for modesty, in my nightgown, long-sleeved even in summer, to keep us from the temptations of our own flesh, to keep us from hugging ourselves, bare-armed. Nothing moves in the searchlight moonlight. The scent from the garden rises like heat from a body, there must be night-blooming flowers, it’s so strong. I can almost see it, red radiation, wavering upwards like the shimmer above highway tarmac at noon.

The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (s. 247)

Jag älskar att jag kan läsa den om och om igen utan att tröttna, utan att den känns uttjatad eller överspelad eller daterad. Den brinner fortfarande, patriarkatet finns fortfarande, därför är den ständigt aktuell. The Handmaid’s Tale visar hur lätt det är att glida med, att inte protestera innan det är försent. Den är djupt mänsklig, den beskriver hur långt vi är villiga att gå för vår egen skull, men också för andra. Ibland finns det inga goda val, ibland blir det dåligt hur man än gör.

Trots den bild av total underkastelse som förmedlas, finns det ändå en skymt av hopp. Jag hade inte tänkt på det på det sättet men sedan läste jag en artikel som pekade ut epilogen som en öppning, en annan möjlig framtid. Allt är inte försent. Samma sak säger Atwood själv i den här artikeln (som är läsvärd i största allmänhet):

When asked whether The Handmaid’s Tale is about to ”come true”, I remind myself that there are two futures in the book, and that if the first one comes true, the second one may do so also.

 

Läst i maj

Okej, maj har varit en enda lång tentaperiod plus att jag har varit och semestrat i Bretagne de senaste dagarna. Har däremot hunnit läsa en del! En del omläsningar, men också en hel del nytt. Här kommer en lista med lite korta kommentarer.

• Un, personne et cent mille av Luigi Pirandello. Ingick i en av mina litteraturkurser. Jag hade tyvärr väldigt svårt att komma in i den ordentligt vilket ledde till att jag var tvungen att snabbläsa den inför tentan förra veckan. Den innehåller dock en hel del intressanta funderingar om personligheter och identiteter, funderingar som jag till viss del kan känna igen mig själv i. På det sättet kan jag nog ändå rekommendera den, men den var inte en av mina favoritböcker den här terminen. Jag läste den på franska, men originaltiteln är Uno, nessuno e centomila.
• The Help av Kathryn Stockett. Den här boken däremot kunde jag knappt lägga ifrån mig. Viktig och stark bok om privilegium, rasism och mänsklighet. Det är en historia som känns angelägen att berätta. Av naturliga skäl känner jag igen mig själv mest i Skeeter, och jag tycker boken hanterar bra hennes oförmåga att fatta de helt olika planhalvor hon och hennes informanter rör sig på. Något som för henne är ett projekt är förenat med livsfara för de andra. Boken förtydligar på allra bästa sätt att om någon påpekar ett missförhållande som du själv inte har upplevt, är det din skyldighet att lyssna och acceptera det de säger. Att du inte har upplevt det betyder inte att det inte finns, det betyder bara att du är privilegierad. Dessutom tacklar boken smygrasism och rasism som döljer sig bakom välvilja – separate but equal-idén. Äh, bara läs den. Det är värt det. 
• My man Jeeves av P.G. Wodehouse. Den här plöjde jag igenom på tåget hem från Bretagne igår. Nätt liten samling med korta berättelser från antingen Bertie Wooster eller Reggie Pepper. Underhållande, lättsmält och en inblick i en helt annan societet i en annan tidsepok (boken kom ut 1919). Och Jeeves är briljant, naturligtvis. 
• På landsbygden av Alfhild Agrell. En samling med korta berättelser utgivna 1887 om jag minns rätt. Jag har länge tänkt läsa något av Agrell, och det här var en otroligt bra ingång. Hon skriver lätt och behändigt och får en att både skratta med och åt personerna hon berättar om, som läsare dras du med i de mest obetydliga historier just för att de är viktiga för berättelsens huvudperson. Då och då är dialekten helt obegriplig för en stackars modern stockholmare som jag, men det gör inget. Känslan går fram och personporträtten likaså. Nu ska jag leta upp nästa bok av Agrell. 
• Dead until dark av Charlaine Harris. Första boken i serien som teveserien True Blood är baserad på. Boken handlar om Sookie Stackhouse och hur hon lär känna vampyren Bill och långsamt börjar ta sig in i vampyrsamhället. Det intressantaste med boken i min analytiska hjärna är kontrasten den utgör mot Twilight-böckerna. Sookie blir, precis som Bella, kär i en betydligt äldre vampyr som har vissa utdaterade åsikter om könsroller och så vidare. Där Bella åmar sig och tycker att det är fint, blir Sookie irriterad och konfronterar Bill med problemet och säger åt honom att det inte funkar så. Han kan inte beskydda henne från allt och hon vill det inte heller, tack så mycket. Sookie tar till och med en paus från förhållandet för att fundera på om hon kan acceptera att vara ihop med en mördare som dessutom är död. Vilket ju faktiskt känns som en rätt bra anledning att fundera på sina relationsval. Boken är skojig och lättsmält, jag brände igenom den på en kväll tror jag. Men om man ska läsa vampyrchicklit så känns Sookie som ett betydligt bättre val än Bella. Eventuella barn i min närhet kommer aldrig få Twilight, däremot kan jag nog tänka mig att ge dem böckerna om Sookie Stackhouse.
• The Wonderful Wizard of Oz av L. Frank Baum. Jag tror att jag har läst boken förut men det är så pass länge sedan att jag inte minns det, därför kvalar den in på min ”nyläst”-lista. Största chocken med boken är att skorna som Dorothy får är av SILVER i stället för att de är röda som i filmen. AAAAH! Min värld har ställts på ända. Intressant exempel på när det ena mediet dominerat det andra så totalt. Säger jag ”Dorothy” så tänker du ”ruby slippers”. Undrar vad Baum hade att säga om det… I övrigt var boken kort och gullig, och Dorothy är ett fullkomligt våp. 

Tematrio: Saint Patrick

Den här veckan har Lyrans tematrio irländskt tema, St Pats till ära, och därmed ska tre böcker av irländska författare upp på listan. Jag får väl lov att erkänna att jag var tvungen att använda mig av google för att dubbelkolla vilka författare som faktiskt kommer från Irland. Jag brukar inte fundera så mycket på nationalitet hos författare… Det svåraste här var att inte härma Lyran själv för mycket, men det blir krångligt eftersom jag älskar både Beckett och Wilde djupt och innerligt. Men här kommer i alla fall tre böcker av irländska författare!

1. Artemis Fowl av Eoin Colfer. En sjukt bra ungdomsbok som handlar om hur 12-årige Artemis Fowl genomför sin första kupp mot älvfolken. Colfers älvor är helt fantastiska, speciellt löjtnant Holly Short. Det finns flera böcker om Artemis, men personligen tycker jag bäst om den första. Den är snabb, intressant och fyndig – full med roliga detaljer och repliker. Definitivt en bok som bör stickas i handen på en ungdom i din närhet.
   
2. Fin de partie (eller Slutspel) av Samuel Beckett. Det här är min favoritpjäs av Beckett, jag tröttnar aldrig på den. En av mina kulturella besvikelser består av att jag missade att gå och se den när den spelades på Stockholms stadsteater. Jag är överlag förtjust i Beckett, han har så många utomordentliga idéer. Till exempel började han skriva på franska för att få fram kärnan i sina texter: eftersom hans ordförråd var mindre blev texterna kortare och tydligare. Briljant!
3. The Magician’s Nephew av C.S. Lewis. Ja, jag var också förvånad över att Lewis var irländare. Det här första boken i Narnia-serien, och på sitt sätt är den min favorit. Den innehåller början på alltihop, och the wood between the worlds och Jadis och bara bra saker liksom. Det är lite fascinerande att läsa Narnia nu för tiden, eftersom jag helt och hållet missade den kristna symboliken när jag var barn (jag antar att det är det som är resultatet av en icke-religiös uppfostran) men ser den otroligt tydligt nu. Jag tycker dock fortfarande om serien, och första boken är verkligen bra. Värt att notera att den kom ut efter The Lion, the Witch and the Wardrobe, så egentligen skulle man väl kunna se den som en prequel.

Här är alltså mina tre böcker, men det vore inte en komplett irländsk trio om inte Oscar Wilde var med på något sätt. Så det blir en bonus!

Mitt första möte med Wilde skedde via novellsamlingen The Happy Prince and Other Tales, och novellformatet passar honom väldigt bra. Tyvärr har jag bara sett en av hans pjäser, The Importance of Being Earnest, men jag uppskattade den väldigt mycket och skulle gärna se alternativt läsa mer dramatik av honom. The Picture of Dorian Gray är en mycket intressant roman, men inte mitt favoritverk av Wilde. Förutom alla hans litterära verk, är det något mer som är så intagande med Wilde. Han är en personlighet, en människa, och mitt hjärta blöder för allt han fick utstå som normbrytare i sitt samhälle. Dessutom har han kläckt ur sig ofantliga mängder roliga citat, och utställningen Dandy på Nordiska museet för något år sedan baserade sig till mångt och mycket på honom. Jag kan rekommendera att se filmen Wilde med Stephen Fry i huvudrollen, men var beredda på att det gör ont i hjärtat. Som hbt-person idag var det bara att konstatera att jag är glad att tiderna förändras.

Vilken kanon?

Det är intressant det där med vilka böcker som man ska ha läst. Speciellt när man inser att kanon varierar beroende på vilka subgrupper av samhället som man bekänner sig till. Den litteraturkanon det pratas om i skolan är en ganska specifik kanon: den vita, västerländska och ofta manliga samt anglosaxiska. Alla böcker som ingår i kanon kanske inte passar inte på alla ovanstående beskrivningar, men majoriteten gör det. Vi förväntas (i Sverige) läsa Strindberg, Lagerkvist, Joyce, Dostojevski – för då har vi koll på ”litteratur”.

Något som man inte ska läsa, anti-kanon så att säga, är t.ex. Twilight-serien. I alla fall om man har koll på litteratur (eller när ambitionen att ha det). I vissa delar av samhället blir du dock vansinnigt utanför om du inte läst Twilight. Kanske värt att fundera på?

Så varför börjar jag prata om litteraturkanon så här på kvällskvisten? Jo, för att jag har insett att jag kvalat in mig själv i en ny litteraturkanon som jag ”borde” ha koll på: nämligen queerkanon. Nu för tiden trillar jag ju ganska uppenbart och synligt utanför heteronormen vilket gör att folk antar att jag, som dessutom läser både mycket böcker och litteraturvetenskap och talar om det för folk, borde ha läst vissa böcker. Och det är inte samma böcker som ingår i den vanliga litteraturkanon. Jag har helt ärligt ganska dålig koll på vad jag som en god, queer, litteraturintresserad person bör läsa, men jag märker när jag prickat rätt. Exempelvis Tipping the Velvet av Sarah Waters. Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe av Fannie Flagg. Böcker av Oscar Wilde, böcker av Karin Boye och Selma Lagerlöf. The Well of Loneliness av Radclyffe Hall. Den sistnämnda har jag inte läst, men den dyker upp i diskussioner. Så klart ingår många fler än dom här, men det är några exempel. Alla dessa böcker är ju bra böcker, och funkar för vem som helst – men de är kanon om du identifierar dig med queerkulturen (precis som att man ska känna till vissa filmer, vissa artister och viss musik).

Idag har jag i alla fall prickat av ytterligare en sådan där bok som jag som hbt-person ska ha läst: Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Jag har fått den varmt rekommenderad för mig tidigare efter att ha erkänt att jag inte läst den, och jag uppskattade den. Den är intressant skriven, i någon slags spiralform som Winterson själv påpekar i sitt förord. Det som framför allt är så fascinerande är att det är så lätt att läsa den, även de jobbiga delarna. De bitar som var känslomässigt svårast att hantera var inte dem som handlade om när Jeanettes ”demon” skulle drivas ut, utan sagorna som berättas om prinsessor och den heliga gralen. Kanske för att dom visade på behovet av att förklara världen, att spegla sig själv och få återupprättelse. Jag har inte funderat klart på den, helt klart.

Kejsarn av Portugallien

Som ett första försök att låna en e-bok lånade jag Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien på Stockholms Stadsbibliotek. Sen läste jag den också, och jäklar vilken bok. Jag hade ingen aning om vad det var för slags bok, hittills är allt jag läst av Lagerlöf lite Nils Holgersson i mellanstadiet. 

Lagerlöf skriver fantastiskt. Så lätt att följa med, så lätt att känna för personerna hon beskriver. Det är en otroligt vacker bok. Vacker och hemsk. Det tog ett tag innan jag fattade vad som höll på att ske och det gjorde så ont när allt till slut föll ihop. En annan sak som var trevlig var att det inte gick att antingen hata eller älska någon av de inblandade. Alla höll de sig mänskliga och komplicerade, så att jag svängde mellan att tycka om dem och tycka att de var förskräckliga. Mest av allt tyckte jag nog ändå synd om flera av huvudpersonerna. Det gjorde ont i hjärtat att läsa slutet.

Med andra ord, en mycket bra läsupplevelse! Jag kan rekommendera boken om ni inte ännu hunnit läsa.

Klassikerläsning

Något som är bra i Frankrike, är tillgången till engelskspråkiga billiga utgåvor av ”klassiker” (så till vida att man befinner sig i en tillräckligt stor stad). Lyckligtvis befinner jag mig i en tillräckligt stor stad vilket gör att jag hittar Penguin Popular Classics-utgåvor för €2.90. Hemskt trevligt!

För tillfället håller jag på och läser The Tenant of Wildfell Hall (Anne Brontë) för första gången, men jag har också passat på att läsa om Emma (Jane Austen) – senast jag läste Emma gick jag i sjuan. Jag har även lyckats ta mig igenom Jane Eyre (Charlotte Brontë) för första gången. Det är intressant att se skillnaderna mellan Austen och Brontë-systrarna: inte bara deras olika personligheter men också den bild de ger av sin samtid. Jag har en känsla av att jag lär återkomma till det här ämnet.

Även om det känns lite fånigt att läsa böcker på engelska så skyller jag på att jag behöver vila mig från den franska litteraturen då och då, och varför inte passa på när de ändå är så billiga? De ger åtminstone en bra ursäkt till att läsa dom där böckerna som man ”ska” ha läst.