Läst i maj

Okej, maj har varit en enda lång tentaperiod plus att jag har varit och semestrat i Bretagne de senaste dagarna. Har däremot hunnit läsa en del! En del omläsningar, men också en hel del nytt. Här kommer en lista med lite korta kommentarer.

• Un, personne et cent mille av Luigi Pirandello. Ingick i en av mina litteraturkurser. Jag hade tyvärr väldigt svårt att komma in i den ordentligt vilket ledde till att jag var tvungen att snabbläsa den inför tentan förra veckan. Den innehåller dock en hel del intressanta funderingar om personligheter och identiteter, funderingar som jag till viss del kan känna igen mig själv i. På det sättet kan jag nog ändå rekommendera den, men den var inte en av mina favoritböcker den här terminen. Jag läste den på franska, men originaltiteln är Uno, nessuno e centomila.
• The Help av Kathryn Stockett. Den här boken däremot kunde jag knappt lägga ifrån mig. Viktig och stark bok om privilegium, rasism och mänsklighet. Det är en historia som känns angelägen att berätta. Av naturliga skäl känner jag igen mig själv mest i Skeeter, och jag tycker boken hanterar bra hennes oförmåga att fatta de helt olika planhalvor hon och hennes informanter rör sig på. Något som för henne är ett projekt är förenat med livsfara för de andra. Boken förtydligar på allra bästa sätt att om någon påpekar ett missförhållande som du själv inte har upplevt, är det din skyldighet att lyssna och acceptera det de säger. Att du inte har upplevt det betyder inte att det inte finns, det betyder bara att du är privilegierad. Dessutom tacklar boken smygrasism och rasism som döljer sig bakom välvilja – separate but equal-idén. Äh, bara läs den. Det är värt det. 
• My man Jeeves av P.G. Wodehouse. Den här plöjde jag igenom på tåget hem från Bretagne igår. Nätt liten samling med korta berättelser från antingen Bertie Wooster eller Reggie Pepper. Underhållande, lättsmält och en inblick i en helt annan societet i en annan tidsepok (boken kom ut 1919). Och Jeeves är briljant, naturligtvis. 
• På landsbygden av Alfhild Agrell. En samling med korta berättelser utgivna 1887 om jag minns rätt. Jag har länge tänkt läsa något av Agrell, och det här var en otroligt bra ingång. Hon skriver lätt och behändigt och får en att både skratta med och åt personerna hon berättar om, som läsare dras du med i de mest obetydliga historier just för att de är viktiga för berättelsens huvudperson. Då och då är dialekten helt obegriplig för en stackars modern stockholmare som jag, men det gör inget. Känslan går fram och personporträtten likaså. Nu ska jag leta upp nästa bok av Agrell. 
• Dead until dark av Charlaine Harris. Första boken i serien som teveserien True Blood är baserad på. Boken handlar om Sookie Stackhouse och hur hon lär känna vampyren Bill och långsamt börjar ta sig in i vampyrsamhället. Det intressantaste med boken i min analytiska hjärna är kontrasten den utgör mot Twilight-böckerna. Sookie blir, precis som Bella, kär i en betydligt äldre vampyr som har vissa utdaterade åsikter om könsroller och så vidare. Där Bella åmar sig och tycker att det är fint, blir Sookie irriterad och konfronterar Bill med problemet och säger åt honom att det inte funkar så. Han kan inte beskydda henne från allt och hon vill det inte heller, tack så mycket. Sookie tar till och med en paus från förhållandet för att fundera på om hon kan acceptera att vara ihop med en mördare som dessutom är död. Vilket ju faktiskt känns som en rätt bra anledning att fundera på sina relationsval. Boken är skojig och lättsmält, jag brände igenom den på en kväll tror jag. Men om man ska läsa vampyrchicklit så känns Sookie som ett betydligt bättre val än Bella. Eventuella barn i min närhet kommer aldrig få Twilight, däremot kan jag nog tänka mig att ge dem böckerna om Sookie Stackhouse.
• The Wonderful Wizard of Oz av L. Frank Baum. Jag tror att jag har läst boken förut men det är så pass länge sedan att jag inte minns det, därför kvalar den in på min ”nyläst”-lista. Största chocken med boken är att skorna som Dorothy får är av SILVER i stället för att de är röda som i filmen. AAAAH! Min värld har ställts på ända. Intressant exempel på när det ena mediet dominerat det andra så totalt. Säger jag ”Dorothy” så tänker du ”ruby slippers”. Undrar vad Baum hade att säga om det… I övrigt var boken kort och gullig, och Dorothy är ett fullkomligt våp.