Myter och mytologi

Just nu håller jag på och läser om Margaret Atwoods The Penelopiad, en omskrivning av Odysséen från Penelopes perspektiv. Boken ingår i Canongate Myth Series, en bokserie som går ut på att nutida författare skriver om myter. Författare från hela världen är inblandade, roligt nog, bland annat Jeanette Winterson, Alexander McCall Smith, David Grossman, Philip Pullman, Klas Östergren och så klart Atwood (för att ta dom jag känner igen). Wintersons Weight ligger redan och väntar i min läsare, ska försöka leta rätt på fler av dem. Idén är fantastisk tycker jag, återberättandet ger ett nytt perspektiv på myterna som vi tror att vi kan.

Det gäller åtminstone Atwoods Penelopiad, som tar Penelope och utvecklar henne. Boken blir ett skrik från en kvinna som alltid blivit satt i skuggan av Odysseus och Helena, aldrig fått säga sin åsikt, inte blivit bevarad till eftervärlden förutom som ett perfekt exempel på en lydig och pryd hustru.

He was always so plausible. Many people have believed that his version of events was the true one, give or take a few murders, a few beautiful seductresses, a few one-eyed monsters. Even I believed him, from time to time. I knew he was tricky and a liar, I just didn’t think he would play his tricks and try out his lies on me. Hadn’t I been faithful? Hadn’t I waited, and waited, and waited, despite the temptation – almost the compulsion – to do otherwise? And what did I amount to, once the official version gained ground? An edifying legend. A stick used to beat other women with. Why couldn’t they be as considerate, as trustworthy, as all-suffering as I had been? That was the line they took, the singers, the yarn-spinners. Don’t follow my example, I want to scream in your ears – yes, yours! But when I try to scream, I sound like an owl. (The Penelopiad, I, Atwood)

Penelope ger oss sin version och förklarar hur allt hände, vad hon tänkte om saker och ting. Varvat med Penelopes kapitel finns kapitel med titeln ”The Chorus Line” instuckna. Dessa kapitel är historien från de tolv jungfrurnas perspektiv. Deras berättelse får vi genom sånger, lekar och pjäser – det lekfulla formatet kontrasterar ganska makabert med innehållet (speciellt det första med titeln ”A Rope-Jumping Rhyme” som berättar om när de hängs av Telemachus). Inom mytologin är kvinnorna ofta osynliga och reducerade till tillbehör, bifigurer. Även de viktiga kvinnorna som orsakar omstörtande händelser, som Helena. Atwood ger dem en chans att uttrycka sig.

En bok på samma tema, som jag trodde tillhörde den här serien men som inte gör det, är Lavinia av Ursula K. Le Guin. Lavinia berättar Aeneiden från sitt perspektiv, sin värld. Där finns även Vergilius med som figur, som Lavinias skapare och poet. Till skillnad från Penelope är Lavinia medveten om att hon är en del av en myt, ett påhitt, och att hon skiljer sig från vad Vergilius tänkt sig. Penelope vet att hon har blivit en myt tillsammans med Odysseus, men inget hindrar oss från att tro på den historiska bakgrunden till myten.

I know who I was, I can tell you who I may have been, but I am, now, only in this line of words I write. I’m not sure of the nature of my existence, and wonder to find myself writing. I speak Latin, of course, but did I ever learn to write it? That seems unlikely. No doubt someone with my name, Lavinia, did exist, but she may have been so different from my own idea of myself, or my poet’s idea of me, that it only confuses me to think about her. As far as I know, it was my poet who gave me any reality at all. Before he wrote, I was the mistiest of figures, scarcely more than a name in a genealogy. It was he who brought me to life, to myself, and so made me able to remember my life and myself, which I do, vividly, with all kinds of emotions, emotions I feel strongly as I write, perhaps because the events I remember only come to exist as I write them, or as he wrote them. (Lavinia, Le Guin)

Penelope och Lavinia är lika varandra, men också olika. De berättar om sina liv men också om de olika händelserna som de tvingas åse utan att ges makten att påverka. Penelope är betydligt argare av sig än Lavinia, men så har hon mindre spåkonst än Lavinia också. Spåkonsten ger Lavinia en chans att vänja sig, att förbereda sig och att kämpa emot i de fall det fungerar. Penelope sveps med. Båda kvinnorna reduceras också till endimensionella figurer i de långa episka dikterna som skrivs om deras män. De hanterar denna reducering annorlunda. Penelope vill rättfärdiga sig själv, Lavinia är mer uppgiven. Båda är fångade.

Jag rekommenderar att läsa både Penelopiaden och Lavinia för en annan syn på mytologin vi tror att vi vet något om, en chans att se att historien skrivs av vinnarna och att objektivitet är svårt att uppnå. De är också utmärkta exempel på att krig och deras hjältar alltid har ansetts som mer viktigt än något annat. Personerna bakom spelar ingen roll, speciellt inte kvinnorna. De är också intressanta eftersom de belyser hur en myt skapas och upprätthålls. Sist men inte minst är de också bra och välskrivna historier, både Atwood och Le Guin är fantastiska författare.

Vatta’s War

De senaste veckorna när jag har försökt tänka på annat, har jag plöjt igenom Elizabeth Moons bokkvintett om Kylara Vatta. Böckerna brukar klassas i space opera-kategorin – en kategori som ligger mig varmt om hjärtat. Den är lättsmält och intressant, lagom mycket teknik för mig som inte är jätteinne på den tekniktyngsta litteraturen. Kanske också för att det finns så mycket bra space opera skriven av kvinnor med kvinnliga huvudpersoner? Det är inom space opera jag hittar de coola rymdskeppspiloterna, äventyrarna och militärerna som bara råkar vara kvinnor. 

Vatta’s War levererar allt detta men ännu mer. Plotten är väl inte det mest unika, men den funkar och genomförs på ett fint sätt. Det var sjukt svårt att sluta läsa! Den största behållningen är dock alla kvinnorna. I många fall, om en författare skriver en bok om en cool kvinna, så är hon liksom ett undantag omgiven av män, och alla är imponerade av henne för att hon är så jävla bra för att vara kvinna. Det sker inte här.

Ky Vatta är ascool, även om hon så klart gör ungdomsmisstag, men hon är inte den enda kvinnan i sin värld. Ky Vatta är speciell för att hon visar sig vara ett taktiskt geni, inte för att hon är kvinna och taktiskt geni. De äldre personerna i närheten av henne är skeptiska mot henne för att hon är ung utan speciellt mycket erfarenhet, inte för att hon är kvinna. När hon väl bevisar att hon inte är så oskyldig som hennes ålder påvisar, så tar folk henne på allvar. Deras invändningar känns vettiga: hon blev utsparkad i förtid från sin militärutbildning, hon är på sin första resa som kapten, etc. Inget av detta handlar om hennes kön.

Persongalleriet i böckerna är också förvånansvärt välbalanserat. Bland huvudpersonerna finns djuplodande porträtt av både män och kvinnor, även om det kanske är en liten övervikt på kvinnorna (eftersom de tre Vatta som får mest fokus är Ky, Stella och Grace – tre sinsemellan mycket olika kvinnor med olika erfarenheter). Även bland sekundärpersonerna är det bra spridning, framför allt inom de militära organisationerna. När Ky ringer upp en militärorganisation kan hon lika gärna hamna hos en kvinna som hos en man, återigen utan att det är en grej. De få män som gör en grej av att Ky är en ung kvinna ses som inkompetenta idioter av övriga.

Det slår inte heller över åt andra hållet: alla kvinnorna är inte fantastiska och underbart kompetenta. Det finns fegisar och inkompetenta befälhavare och intoleranta puckon såväl bland kvinnorna som bland männen. Men deras karaktärsdrag förklaras inte av att de är kvinnor eller män, utan av andra saker. Persongalleriet består helt enkelt av personer med olika kvalitéer, förmågor och brister.

Och det är så sorgligt att jag lägger märke till det för att det känns som något nytt och annorlunda.

Sf och tjej-sf

Idag var jag en snabbvända in i en bokhandel i ett köpcenter nära universitetet. Jag letade inte efter något speciellt, men bokhandlar är ju alltid trevliga! Som jag alltid gör, hamnade jag slutligen bland fantasy- och sf-böckerna. Då gjorde jag en fin upptäckt. Det fanns SF Jeunesse, SF Filles samt SF. Med andra ord, science fiction för ungdomar, flickor och sen andra, förmodligen vuxna.

Bara det hade varit nog för att göra mig lite lagom deprimerad, men dessutom visade det sig när jag tittade på hyllorna, att det som fanns i hyllan SF Filles var alla vampyrböckerna. Uppenbarligen är det så att bara tjejer får läsa vampyrromantik, och uppenbarligen är det så att tjejer endast är intresserade av vampyrromantik. Gah.

Lovläsning

Över jul och nyår var jag hemma i Stockholm och umgicks med folk. Hann knappt läsa någonting, men lyckades i alla fall med konststycket att köpa en bok och läsa ut den så att jag inte behövde ta den med mig tillbaka till Strasbourg. Jag är mycket stolt över mig själv! Tyvärr lyckades jag inte få med mig de böcker från Strasbourg till Stockholm som jag hade tänkt, men eftersom jag kommer få så otroligt mycket besök under våren räknar jag med att det löser sig ändå!

Har jag räknat rätt hann jag läsa tre böcker under de knappa två veckor jag var hemma: Mrs Dalloway av Virginia Woolf, Norrtullsligan av Elin Wägner samt En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström. Woolf hade jag med mig från Strasbourg, Wägner köpte jag på Hedengrens och Nordström var faktiskt en bok som min far fick i julklapp. Bra böcker alla tre, och jag ser nu när jag tittar på dem att de har en sak gemensamt, nämligen livs- och arbetsvillkoren för kvinnor i början av 1900-talet.

Mrs Dalloway handlar om, just det, Mrs Clarissa Dalloway och en dag i hennes liv. Den handlar dock inte bara om henne, utan även om andra personer som snuddar vid eller är djupt involverade i hennes dagliga tillvaro. Hon funderar på sin roll i samhället, vad som hade hänt om hon gjort andra val – precis som de övriga personerna också gör. Boken är skriven i Woolfs för sin tid banbrytande ”stream of consciousness”-stil, vilket gör den något ansträngande att läsa men ändå intressant.

Norrtullsligan kom ut 1908 och behandlar fyra kvinnliga kontoristers vedermödor för att överleva på en arbetsmarknad som både vill och inte vill ha dem där. Vansinnigt deprimerande, men också vansinnigt intressant. Det är trots allt för omkring 100 år sedan i Stockholm, en tid som både är nära och långt bort. Annika Lantz har skrivit förordet och jag förstår verkligen den känsla hon ger uttryck för, nämligen: har vi inte kommit längre än så här efter allt det slit som dessa pionjärer och kämpar la ner? En mycket välskriven bok, jag ska försöka jaga rätt på mer Wägner.

En piga bland pigor är en reportagebok som kom ut 1914, där Ester Blenda Nordström tar tjänst ”undercover” som piga på en gård i Sörmland i syfte att skriva om pigornas arbetsvillkor. Häftiga premisser, och boken levererar verkligen insikter både för dåtida och nutida läsare om vilket oerhört slit det är att driva en gård. Framför allt för pigorna, som inte ens fick vara lediga varannan söndag (vilket drängarna fick). Boken väckte stor uppmärksamhet när den kom, och trots att Nordström bytt namn på gårdar och människor var det en bonde som kände igen sig och blev så arg att han gav ut en kontringsbok, Ett pennskaft som piga. Jag måste leta rätt på den också.

Så, lite har jag hunnit läsa i alla fall! Och mer kommer det…

Förutsättningarna för att skriva

För någon vecka sedan läste jag ut Virginia Woolfs A Room of One’s Own, där hon diskuterar förutsättningarna för att skriva böcker. Jag gillar hur Woolf promenerar igenom sina resonemang, letar efter förklaringar, och sedan uttrycker alltihop med sitt fantastiska språk. Mycket av det hon säger känner jag igen, men det är fantastiskt att få det utpekat och förklarat för sig. Det går inte att säga emot henne, och med perspektivet hon ger är det inte konstigt att vi har relativt få berömda kvinnliga författare innan 1900-talet. Ja, det finns några stora, men inte alls i samma utsträckning som det finns manliga.

Det var extra skönt att läsa A Room of One’s Own efter att ha stått ut med en litteraturlista under hösten där inte en enda kvinna finns med. Eller, ja, det fanns en till kursen i medeltidslitteratur, men Marie de France plockades bort för att folk tyckte att just den boken var svår att hitta (jag beställde på internet och hade alltså inga problem över huvud taget). I övrigt läser mina sju litteraturkurser endast manliga författare*. Det är lite deprimerande (vadå lite förresten, det är mycket deprimerande). Jag undrar vad det beror på? Jag vet att det finns kvinnliga författare som skriver intressant och bra. Varför analyseras de inte på universitetsnivå?

Förhoppningsvis blir det bättre under nästa termin, men helt ärligt vågar jag inte hoppas på det. När det är på den nivån att enda anledningen till att vi läser franskspråkig litteratur av andra än fransmän är för att kursen specifikt heter ”frankofon litteratur” (för franskspråkiga författare som inte är födda i Frankrike alternativt vita kan ju omöjligt räknas till riktig fransk litteratur!), är det väl för mycket begärt att förvänta sig litteratur av kvinnor utanför en kurs som heter ”kvinnlig litteratur”. Jag låter oerhört bitter, vilket jag nog till viss del faktiskt är. Man behöver inte älska all litteratur man läser inom ramen för undervisning, men de kunde väl åtminstone variera utbudet lite?

För att återkomma till Woolf, så blir jag definitivt intresserad av att läsa ännu mer av henne. Jag har läst något enstaka verk förut och tyckt om det, så det är väl bara att skaffa fler böcker (hurra!). Det är skönt att läsa författare som är intelligenta och har perspektiv på sitt eget och andras författarskap. Metaförfattare, skulle man kunna säga. Virginia Woolf reflekterar över saker, och får mig att reflektera över saker på ett förhoppningsvis lite mer konstruktivt sätt än att bara vara arg.

 

*Frantz Fanon, Michel Leiris, William Shakespeare, Sofokles, Henrik Ibsen, August Strindberg, Jean de Joinville, Robert de Boron, Giuseppe Ungaretti, Arthur Rimbaud, Paul Eluard samt Jean Racine. Vi läser så klart även en del sekundärlitteratur, men även den är till stor del skriven av män (ex. Chrétien de Troyes, Aimé Césaire) och jag kan ur minnet inte komma på en enda bok eller text skriven av en kvinna.