Wolves in black-hearted Nantucket

Det finns en författare som är en av orsakerna till att jag seriöst har övervägt att göra skönlitterära översättningar. Hon heter Joan Aiken, föddes 1924 och dog 2004. Hon var vansinnigt produktiv och skrev fler än hundra böcker under sin levnad. Sorgligt nog har endast ett fåtal översatts till svenska, vilket känns som en stor brist för den svenska litteraturen. Hon har bland annat skrivit några påbyggnader till Jane Austens böcker – vilka faktiskt har översatts. Jag växte upp med hennes barn- och ungdomsböcker, och läser dem än idag. De är av ett alldeles eget slag, en blandning av alternativhistoria, magisk realism och fantastiska personer. De är dessutom ganska brutala i omgångar.

Framför allt är det serien Wolves Chronicles som jag har läst om och om igen. Första boken (The Wolves of Willoughby Chase) översattes till svenska 1989, tjugosju år efter att den publicerats på engelska. Övriga böcker som ingår i serien är Black Hearts in Battersea, Nightbirds on Nantucket, The Stolen Lake, Limbo Lodge, The Cuckoo Tree, Dido and Pa, Is, Cold Shoulder Road, Midwinter Nightingale och The Witch of Clatteringshaws. Dessutom finns en prequel som heter The Whispering Mountain. Av dessa är det bara en eller två böcker som jag inte läst, vilket känns helt okej. Den här serien är helt jäkla fantastisk. Den spårar ett antal personer, främst Dido Twite, runt i världen på olika äventyr. Första boken handlar däremot om helt andra personer. En av grejerna med Aikens böcker som jag alltid uppskattat är att de har gett mig så många kvinnliga förebilder, utan att göra någon stor grej av det. Det kryllar av starka tjejer, som dessutom inte alla är starka på samma sätt. Tillsammans med det varierade manliga persongalleriet visar de att det finns många sätt att vara en bra människa på. Naturligtvis påverkas böckernas inre struktur av att de är satta i början av 1800-talet, en hel del könsroller finns kvar – men de bekämpas och ifrågasätts av flera huvudpersoner. Framför allt Is har varit min personliga hjälte under många år, på senare tid har jag även kommit att uppskatta Dido mer och mer.

En av hennes mer historiskt inriktade romaner heter Midnight is a Place, även den är riktigt bra. Novellsamlingen av Aiken som jag läst heter A Harp of Fishbones, och den är väl egentligen en sagosamling. Den påminner ganska mycket om Wolves–serien faktiskt, det är samma stämning. Förmodligen är de här böckerna, tillsammans med Susan Coopers böcker i En ring av järn-serien (The Dark Is Rising Sequence, på engelska), min inkörsport till fantasyn jag senare kommit att älska. Troligtvis har mina minnen av dem också någonting att göra med att jag uppskattar urban fantasy och magisk realism så mycket – de påminner mig om min barndom. Det känns roligt att jag återvänder gång på gång till de här böckerna som mina föräldrar satte i händerna på mig som liten, att de fortfarande håller.

Jag har precis avslutat de första tre böckerna (The Wolves of Willoughby Chase, Black Hearts in Battersea och Nightbirds on Nantucket) ytterligare en gång, den här gången på min läsplatta. Jag älskar att jag kan komma tillbaka och upptäcka nya saker, nya detaljer. Även fast de är korta och lättlästa, så innehåller de så otroligt mycket. Det här är en av serierna jag grät när den tog slut, bara av saknaden att det inte skulle bli några fler böcker (en annan är ovan nämnda The Dark Is Rising).

Någon gång ska jag översätta och ge ut fler av Aikens böcker på svenska. De behövs.

Smygläsning

Egentligen borde jag jobba på min lista med kurslitteratur. Jag har fortfarande tre böcker av Maupassant, pjäser av Ionesco, Gombrowicz och Rostand samt en roman vardera av Zola och Pirandello att läsa. Jag har åtminstone bara några kapitel kvar av Zolas Nana. Den är egentligen ganska lättläst, men jag blir så trött – den tar liksom aldrig slut. Zola vill skriva en bok om den ”riktiga” prostituerade kvinnan i Paris, och han liksom badar i detaljer och beskrivningar. Man (eller jag, rättare sagt) orkar bara en stund, sen går det inte längre.

Så jag gömmer mig i att läsa Fru Marianne av Victoria Benedictsson. Det är jobbigt, men inte på samma sätt. Benedictsson är bra på det där med att bygga upp situationer, att göra dem mer och mer outhärdliga. Jag bara väntar på att något ska brista, explodera och att allt ska gå åt helvete. Marianne är odräglig men jag vill inte att hon ska förlora sina illusioner, för just nu är hon åtminstone lycklig. Argh.

Snart kommer det bli så att jag pausar Fru Marianne för att studsa tillbaka till Nana och vila mig. Kanske slänger in de andra lite på det sättet också. Jag har dessutom aldrig varit bra på att bara läsa en bok i taget.

Why be happy when you could be normal?

Jag hittade en hel hög av Jeanette Wintersons böcker som e-böcker, och laddade raskt ner dem. Nu har jag avslutat ytterligare en: Why Be Happy When You Could Be Normal?.  Jag borde egentligen läsa kurslitteratur, men äsch!

Boken handlar om Jeanette, den här gången ur ett mer tydligt självbiografiskt perspektiv. Hon säger själv att hon inte riktigt kan skilja på om hon skriver om sig själv som fakta eller fiktion, och jämför ganska mycket med Oranges Are Not the Only Fruit. Fiktionen blir för henne ett sätt att hantera det hon varit med om, att göra det mer uthärdligt. Why Be Happy When You Could Be Normal? handlar om hennes adoptivmor, om förhållandet till sin adoptivfar, om hennes sökande efter sin biologiska mor, om hur litteraturen räddade henne, om hur hon tog sig in på Oxford, om hur hon kollapsade, om hur hon blev utslängd hemifrån, om en massa funderingar på vad som kunde varit. Det är en bok med mycket att ta in, men Winterson gör det så lätt. Trots att miljön är så främmande för mig här och nu, så förstår jag.

Det är väl kanske det som drev henne till att skriva efter att ha läst, att det ger förmågan att förstå både sig själv och andra.

Vilken kanon?

Det är intressant det där med vilka böcker som man ska ha läst. Speciellt när man inser att kanon varierar beroende på vilka subgrupper av samhället som man bekänner sig till. Den litteraturkanon det pratas om i skolan är en ganska specifik kanon: den vita, västerländska och ofta manliga samt anglosaxiska. Alla böcker som ingår i kanon kanske inte passar inte på alla ovanstående beskrivningar, men majoriteten gör det. Vi förväntas (i Sverige) läsa Strindberg, Lagerkvist, Joyce, Dostojevski – för då har vi koll på ”litteratur”.

Något som man inte ska läsa, anti-kanon så att säga, är t.ex. Twilight-serien. I alla fall om man har koll på litteratur (eller när ambitionen att ha det). I vissa delar av samhället blir du dock vansinnigt utanför om du inte läst Twilight. Kanske värt att fundera på?

Så varför börjar jag prata om litteraturkanon så här på kvällskvisten? Jo, för att jag har insett att jag kvalat in mig själv i en ny litteraturkanon som jag ”borde” ha koll på: nämligen queerkanon. Nu för tiden trillar jag ju ganska uppenbart och synligt utanför heteronormen vilket gör att folk antar att jag, som dessutom läser både mycket böcker och litteraturvetenskap och talar om det för folk, borde ha läst vissa böcker. Och det är inte samma böcker som ingår i den vanliga litteraturkanon. Jag har helt ärligt ganska dålig koll på vad jag som en god, queer, litteraturintresserad person bör läsa, men jag märker när jag prickat rätt. Exempelvis Tipping the Velvet av Sarah Waters. Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe av Fannie Flagg. Böcker av Oscar Wilde, böcker av Karin Boye och Selma Lagerlöf. The Well of Loneliness av Radclyffe Hall. Den sistnämnda har jag inte läst, men den dyker upp i diskussioner. Så klart ingår många fler än dom här, men det är några exempel. Alla dessa böcker är ju bra böcker, och funkar för vem som helst – men de är kanon om du identifierar dig med queerkulturen (precis som att man ska känna till vissa filmer, vissa artister och viss musik).

Idag har jag i alla fall prickat av ytterligare en sådan där bok som jag som hbt-person ska ha läst: Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Jag har fått den varmt rekommenderad för mig tidigare efter att ha erkänt att jag inte läst den, och jag uppskattade den. Den är intressant skriven, i någon slags spiralform som Winterson själv påpekar i sitt förord. Det som framför allt är så fascinerande är att det är så lätt att läsa den, även de jobbiga delarna. De bitar som var känslomässigt svårast att hantera var inte dem som handlade om när Jeanettes ”demon” skulle drivas ut, utan sagorna som berättas om prinsessor och den heliga gralen. Kanske för att dom visade på behovet av att förklara världen, att spegla sig själv och få återupprättelse. Jag har inte funderat klart på den, helt klart.