Nu har jag plöjt Sara Lövestams Hjärta av jazz. Boken leker sig igenom alla ämnen den tar sig an, utan att tappa bort allvaret bakom. Drabbar kanske extra hårt eftersom jag såg Cirkeln på bio igår (baserad på Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs bok), där tonårsångesten verkligen var den största behållningen. Tonåringar och hierarkier är starkt närvarande, och påminner mig om diskussionen jag hade efter filmen igår: kommer man någonsin över sin tonårstid? Jag hoppas att Steffi lyckas, och det känns som att hon kommer att göra det. Hon tar klivet ut, hon lyckas hålla fast vid att hon kommer att klara sig igenom.
Lövestam lyckas få in så otroligt mycket känsla. Både när det gäller minnesbilderna, men framförallt Steffi och hennes musik. Jag känner även igen mig i fascinationen över Povel Ramels texter, dessa magiska underverk. Ord, alla dessa ord! Suget i riktigt bra musik och hur vi kan svepas med. Boken är en kärleksförklaring till jazzen och jazzens förmåga att påverka över generationer.
EN KOPP TE 