Tematrio: Saint Patrick

Den här veckan har Lyrans tematrio irländskt tema, St Pats till ära, och därmed ska tre böcker av irländska författare upp på listan. Jag får väl lov att erkänna att jag var tvungen att använda mig av google för att dubbelkolla vilka författare som faktiskt kommer från Irland. Jag brukar inte fundera så mycket på nationalitet hos författare… Det svåraste här var att inte härma Lyran själv för mycket, men det blir krångligt eftersom jag älskar både Beckett och Wilde djupt och innerligt. Men här kommer i alla fall tre böcker av irländska författare!

1. Artemis Fowl av Eoin Colfer. En sjukt bra ungdomsbok som handlar om hur 12-årige Artemis Fowl genomför sin första kupp mot älvfolken. Colfers älvor är helt fantastiska, speciellt löjtnant Holly Short. Det finns flera böcker om Artemis, men personligen tycker jag bäst om den första. Den är snabb, intressant och fyndig – full med roliga detaljer och repliker. Definitivt en bok som bör stickas i handen på en ungdom i din närhet.
   
2. Fin de partie (eller Slutspel) av Samuel Beckett. Det här är min favoritpjäs av Beckett, jag tröttnar aldrig på den. En av mina kulturella besvikelser består av att jag missade att gå och se den när den spelades på Stockholms stadsteater. Jag är överlag förtjust i Beckett, han har så många utomordentliga idéer. Till exempel började han skriva på franska för att få fram kärnan i sina texter: eftersom hans ordförråd var mindre blev texterna kortare och tydligare. Briljant!
3. The Magician’s Nephew av C.S. Lewis. Ja, jag var också förvånad över att Lewis var irländare. Det här första boken i Narnia-serien, och på sitt sätt är den min favorit. Den innehåller början på alltihop, och the wood between the worlds och Jadis och bara bra saker liksom. Det är lite fascinerande att läsa Narnia nu för tiden, eftersom jag helt och hållet missade den kristna symboliken när jag var barn (jag antar att det är det som är resultatet av en icke-religiös uppfostran) men ser den otroligt tydligt nu. Jag tycker dock fortfarande om serien, och första boken är verkligen bra. Värt att notera att den kom ut efter The Lion, the Witch and the Wardrobe, så egentligen skulle man väl kunna se den som en prequel.

Här är alltså mina tre böcker, men det vore inte en komplett irländsk trio om inte Oscar Wilde var med på något sätt. Så det blir en bonus!

Mitt första möte med Wilde skedde via novellsamlingen The Happy Prince and Other Tales, och novellformatet passar honom väldigt bra. Tyvärr har jag bara sett en av hans pjäser, The Importance of Being Earnest, men jag uppskattade den väldigt mycket och skulle gärna se alternativt läsa mer dramatik av honom. The Picture of Dorian Gray är en mycket intressant roman, men inte mitt favoritverk av Wilde. Förutom alla hans litterära verk, är det något mer som är så intagande med Wilde. Han är en personlighet, en människa, och mitt hjärta blöder för allt han fick utstå som normbrytare i sitt samhälle. Dessutom har han kläckt ur sig ofantliga mängder roliga citat, och utställningen Dandy på Nordiska museet för något år sedan baserade sig till mångt och mycket på honom. Jag kan rekommendera att se filmen Wilde med Stephen Fry i huvudrollen, men var beredda på att det gör ont i hjärtat. Som hbt-person idag var det bara att konstatera att jag är glad att tiderna förändras.

De vill ju, egentligen

För tillfället är jag mitt uppe i att läsa Bel-Ami av Guy de Maupassant, den är en av två romaner som vi läser inom litteraturkursen ”journalistik och prostitution”. Hittills har jag hunnit till kapitel fem i del två, och jag börjar avsky Bel-Ami (eller Georges Duroy som han egentligen heter) mer och mer. Han är en så våldsamt osympatisk huvudperson, med en förskräcklig kvinnosyn utöver alla sina andra osympatiska egenheter.

De senaste kapitlen har handlat om hur han försöker förföra sin chefs fru, Mme Walter, och slutar i princip med att han våldtar henne efter att ha lyckats övertala henne att följa med in i hans lägenhet genom att ljuga för henne. Jag bara väntar på att han ska komma fram till att hon ju ville egentligen, och därför har han lyckats som man eftersom han övertalade henne.

Den enda som faktiskt lyckades hålla honom ifrån sig på riktigt, blev sedan hans fru, och jag tror att hans motvilja mot henne (det är hon som anges som anledningen till att han börjar utnyttja folk mer och mer) beror precis på det – hon stod emot. Han skyller alla sina svagheter på henne.

Jag blir vansinnig, men jag måste ju läsa slut den eländiga boken trots att huvudpersonen är avskyvärd. Uppsatser ska skrivas. Morr.

”The quiet bit that was the end of me was right near the center”

(Citatet i titeln kommer från kapitel 1 av The Homeward Bounders)

En av mina absoluta favoritböcker är The Homeward Bounders av Diana Wynne Jones. Jag har läst och uppskattat många av hennes böcker, och DWJ är verkligen en briljant författare. När jag fick höra om hennes bortgång blev jag ledsen på riktigt, så som man kanske inte blir annars över en person man aldrig träffat.

DWJ skriver om barn och ungdomar på ett sätt som gör att läsaren glömmer att huvudpersonerna är några av de så kallade ”underlägsna” personerna i vårt samhälle. För tyvärr är det så, barn och ungdomar tas inte på lika stort allvar som de vuxna. Men DWJ gör det. Hennes huvudpersoner är personer, som ofta vet om att de inte har makt över sina egna liv på grund av sin ålder, och som utvecklas och kommer vidare. Hennes figurer är inspirerande, helt enkelt, och känns som bra personer att lägga sina älskade barn i händerna på (vilket jag tackar mina föräldrar för att de gjorde med mig).

Hennes språk är dessutom fantastiskt roligt, och flyter på med en enastående lätthet – åtminstone jag glömmer ofta bort att jag läser inuti hennes böcker. DWJ kan konsten att bygga världar, och att göra så att du vill resa och bo i dem. Med andra ord kunde inte boken The Tough Guide to Fantasyland haft en bättre författare.

Bland alla dessa böcker skiljer dock The Homeward Bounders ut sig. I övrigt slutar de flesta av DWJs böcker på ett positivt anslag. I den här boken så ordnar allt sig, för de flesta, men – allt blir inte bra. Allt blir inte som det var förut. Något som jag hittar i The Homeward Bounders hittar jag inte i någon annan av de böcker av DWJ jag har läst: en stark känsla av melankoli (det är åtminstone det ord som poppar upp när jag tänker på ordet sadness). Slutet av boken är ett av de jobbigaste slut jag någonsin läst, tror jag. Redan från början av boken vet läsaren att något inte stämmer, men det är inte förrän i de sista kapitlen som allt bekräftas. Och det gör ont. 

Jag kan inte förklara vad The Homeward Bounders handlar om, och till mångt och mycket handlar den om precis det den ser ut att göra: demoner, multipla världar, roliga och intressanta huvudpersoner. Men den handlar också om någonting mer, och det är därför jag läser om den igen och igen.

That ink was no accident. I thought that even then. There was no ink anywhere else on the book. They don’t want people to know. It would have looked odd if there had been nothing about the Old Fort. Someone would have tried to find out. So They let it get into the book and then made sure no one could read it. That’s the way They do things. – kapitel 1, The Homeward Bounders

Tematrio: Skolan

 Jag har bestämt mig för att ge mig in i Lyrans tematrio igen, och den här gången handlar det om skolan! Ett av mina specialintressen inom litteratur är att läsa så kallade ”internatskoleböcker”, så jag tänkte att jag pratar om några av dem. Jag har läst ofantliga mängder av varierande kvalité (för övrigt ett intresse jag delar med min mamma) och det var ganska svårt att bara välja tre (nummer 1 och 3 är dessutom bara plockade för att de är först i sin serie)!

1. The School at the Chalet, av Elinor Brent-Dyer. Det här är första boken i en serie på omkring 60 böcker, och den kom ut 1925. Den är kort, som de allra flesta av böckerna, och handlar om ett par systrar som bestämmer sig för att flytta från England till Österrike och starta en internatskola. Den äldre systern blir rektor och den yngre systern blir den första eleven. Första boken handlar främst om deras uppstartsfas, varför de startar en skola, hur de gör för att få allt i ordning, hur de hittar elever och lärare – men Jo (den yngre systern) hinner så klart även ha ett äventyr, vilket blir ett återkommande tema för serien. Jag gillar den här serien av flera anledningar. Dels de ibland något självgoda jämförelserna mellan engelsk och ”utländsk” kultur, men också att de har ett reellt flerspråkigt perspektiv och hur man upprätthåller vänskapsband över nationsgränser. En annan grej jag tycker om är att de är ett samtidsdokument. Brent-Dyer fortsätter att ge ut sina böcker under andra världskriget, och dokumenterar därmed de faktiska åsikterna och reaktionerna under kriget. Hon pratar inte om dem i efterhand. Under seriens gång skiftar fokus i böckerna mellan olika personer, det finns ett flertal som helt enkelt har namn efter en person, men Jo finns alltid med på något sätt, och det märks att det egentligen är henne alltihop handlar om. Jag har ett tjugotal av böckerna och läser om dem med jämna mellanrum för att de är så enkla, plus att det är ganska intressant att se hur synen på olika saker har utvecklats. Böckerna är lite väl hurtiga ibland, men ger oftast mest en rolig effekt.

2. Das Fliegende Klassenzimmer, eller Det Flygande Klassrummet, av Erich Kästner. Jag är mycket förtjust i Kästner överlag, och det här är en av hans bättre böcker (eller åtminstone en av mina favoriter). Boken publicerades 1933 och var Kästners sista innan nazisterna kom till makten. Hans böcker fanns bland dom som brändes på bokbål. Det Flygande Klassrummet är en fin bok, som är lite förvirrande första gången man läser den. Den handlar om ett pojkgäng på ett gymnasium, deras interna problem men också i relation till omvärlden. Alla pojkarna faller inom någon slags stereotyp, men det är ändå hyfsat välutvecklade sådana, och man känner ändå med dem. För tillfället är det ganska länge sedan jag läste boken och jag tror att mitt exemplar finns någonstans i mina bokkartonger som tyvärr befinner sig i ett annat land, men jag skulle vilja läsa om den och se om den har förändrats nu när jag är mer vuxen. 

3. The Twins at St. Clare’s, av Enid Blyton. Jag kunde ju inte prata om internatskoleböcker utan att nämna Enid Blyton! Hon har skrivit minst tre serier som tilldrar sig på internatskolor, och det här är första boken i St. Clare’s, där huvudpersonerna heter Patricia och Isabel O’Sullivan (övriga serier heter Malory Towers med Darrell Rivers som huvudperson, och The Naughtiest Girl som handlar om Elizabeth Allen). St. Clare’s är lite roligare än Malory Towers eftersom Pat och Isabel har något mer egen personlighet än Darrell, och verkar reflektera lite mer över sin egen position. Böckerna har en tydlig air av uppfostringslitteratur, det handlar mycket om problematiska personer som till slut anpassar sig till skolan och blir lyckliga och produktiva medlemmar av den brittiska övre medelklassen (efter att de har avancerat genom skolan och haft alla hedersuppdrag som skolan kan erbjuda). De bygger också mycket på idéer om engelskhet i jämförelse med ”utländskhet”: i alla Blytons böcker finns det en konstig fransk flicka som inte vill bli solbränd, hatar idrott och är grym på att brodera. Persongallerierna är väl inte heller de mest varierade, men de är återigen ett roligt exempel på attityder och normer av sin tid. Jag läser dem när jag vill skratta och inte orkar tänka, och som det funkar de faktiskt väldigt bra! 

Watching the English

När jag var inne i en bokhandel häromveckan, snubblade jag över Watching the English av Kate Fox. Eftersom jag inte kan motstå böcker som djupanalyserar beteendemönster ihopparat med populärvetenskap kopplat till humor, var jag genast tvungen att köpa och läsa den. Så det har jag gjort under veckan när jag blivit trött på att läsa fransk 1800-talslitteratur (rätt ofta med andra ord). Jag kan verkligen rekommendera boken om man har någon slags uppfattning om ”engelskhet” (annars också, för den delen)!

Fox gör en djupdykning i ett otal engelska (märk väl, inte brittiska) beteenden och analyserar dem i förhållande till varandra, och gör dessutom ett försök att klassificera dem i något slags system. Hon går igenom områden som exempelvis de undantagsregler som gäller inom pubars sociala mikroklimat, varför engelsmän alltid säger ”huh, typical!”, artighetsregler, klasskillnader… Allt väl uppspaltat och med många humoristiska kommentarer. Fox drar sig inte för att säga både negativa och positiva saker, och inser även att hon själv till stor del följer alla dessa outtalade regler.

Boken är sjukt rolig, jag kom på mig själv med att sitta och fnissa medan jag läste den. Den både slår hål på och bekräftar olika fördomar som omvärlden och engelsmännen själva kan ha angående vad som är typiskt engelskt beteende. Spännande nog får den mig också att inse hur många av beteendena som jag själv plockat upp eller åtminstone känner igen från den dos av engelsk litteratur och engelsk humor jag tillägnat mig under min uppväxt – och det trots att jag aldrig varit i England (Skottland, ja, men inte England). Det rycker också i mina beteendevetenskapliga nerver, man får göra så många skojiga experiment! Och peta på människor och ta reda på varför de gör som de gör!

Finns det liknande böcker om Sverige? Eftersom jag har svårt att fatta ganska många sociala koder vore det trevligt att läsa någonting som förklarar och tydligt uttalar vad det är som gäller. Gärna på ett roligt sätt!

Vatta’s War

De senaste veckorna när jag har försökt tänka på annat, har jag plöjt igenom Elizabeth Moons bokkvintett om Kylara Vatta. Böckerna brukar klassas i space opera-kategorin – en kategori som ligger mig varmt om hjärtat. Den är lättsmält och intressant, lagom mycket teknik för mig som inte är jätteinne på den tekniktyngsta litteraturen. Kanske också för att det finns så mycket bra space opera skriven av kvinnor med kvinnliga huvudpersoner? Det är inom space opera jag hittar de coola rymdskeppspiloterna, äventyrarna och militärerna som bara råkar vara kvinnor. 

Vatta’s War levererar allt detta men ännu mer. Plotten är väl inte det mest unika, men den funkar och genomförs på ett fint sätt. Det var sjukt svårt att sluta läsa! Den största behållningen är dock alla kvinnorna. I många fall, om en författare skriver en bok om en cool kvinna, så är hon liksom ett undantag omgiven av män, och alla är imponerade av henne för att hon är så jävla bra för att vara kvinna. Det sker inte här.

Ky Vatta är ascool, även om hon så klart gör ungdomsmisstag, men hon är inte den enda kvinnan i sin värld. Ky Vatta är speciell för att hon visar sig vara ett taktiskt geni, inte för att hon är kvinna och taktiskt geni. De äldre personerna i närheten av henne är skeptiska mot henne för att hon är ung utan speciellt mycket erfarenhet, inte för att hon är kvinna. När hon väl bevisar att hon inte är så oskyldig som hennes ålder påvisar, så tar folk henne på allvar. Deras invändningar känns vettiga: hon blev utsparkad i förtid från sin militärutbildning, hon är på sin första resa som kapten, etc. Inget av detta handlar om hennes kön.

Persongalleriet i böckerna är också förvånansvärt välbalanserat. Bland huvudpersonerna finns djuplodande porträtt av både män och kvinnor, även om det kanske är en liten övervikt på kvinnorna (eftersom de tre Vatta som får mest fokus är Ky, Stella och Grace – tre sinsemellan mycket olika kvinnor med olika erfarenheter). Även bland sekundärpersonerna är det bra spridning, framför allt inom de militära organisationerna. När Ky ringer upp en militärorganisation kan hon lika gärna hamna hos en kvinna som hos en man, återigen utan att det är en grej. De få män som gör en grej av att Ky är en ung kvinna ses som inkompetenta idioter av övriga.

Det slår inte heller över åt andra hållet: alla kvinnorna är inte fantastiska och underbart kompetenta. Det finns fegisar och inkompetenta befälhavare och intoleranta puckon såväl bland kvinnorna som bland männen. Men deras karaktärsdrag förklaras inte av att de är kvinnor eller män, utan av andra saker. Persongalleriet består helt enkelt av personer med olika kvalitéer, förmågor och brister.

Och det är så sorgligt att jag lägger märke till det för att det känns som något nytt och annorlunda.

Sf och tjej-sf

Idag var jag en snabbvända in i en bokhandel i ett köpcenter nära universitetet. Jag letade inte efter något speciellt, men bokhandlar är ju alltid trevliga! Som jag alltid gör, hamnade jag slutligen bland fantasy- och sf-böckerna. Då gjorde jag en fin upptäckt. Det fanns SF Jeunesse, SF Filles samt SF. Med andra ord, science fiction för ungdomar, flickor och sen andra, förmodligen vuxna.

Bara det hade varit nog för att göra mig lite lagom deprimerad, men dessutom visade det sig när jag tittade på hyllorna, att det som fanns i hyllan SF Filles var alla vampyrböckerna. Uppenbarligen är det så att bara tjejer får läsa vampyrromantik, och uppenbarligen är det så att tjejer endast är intresserade av vampyrromantik. Gah.