Nu har jag läst ut ytterligare en av mina gratis e-böcker, nämligen Around the World in Seventy-Two Days av Nellie Bly (egentligen Elizabeth Jane Cochran). Den publicerades 1890 efter att Bly på uppdrag av sin tidning (New York World) rest jorden runt mellan november 1889 och januari 1890. Hennes uttalade mål med resan var att resa jorden runt snabbare än vad Phileas Fogg gör i romanen Jorden runt på 80 dagar (Le Tour du monde en quatre-vingts jours) av Jules Verne, som kom ut 1873.
Bly skriver engagerat om hur det kom sig att hon gav sig av på resan, samt beskriver de miljöer och människor hon träffar på vägen. Bland annat besöker hon Jules Verne och hans fru i Amiens, trots att det är en omväg för henne. De är intresserade av hennes resa och ger henne mycket uppmuntran, trots att de inte ens talar samma språk.
Det tar henne alltså 72 dagar att ta sig jorden runt, New York till New York, med hjälp av båt och tåg. Jag undrar hur lång tid samma resa skulle ta idag, med moderna(re) tåg och båtar? Några av problemen Bly råkar ut för är att vissa byten tar flera dagar, i och med att nästa etapps färdmedel inte avgår hela tiden, eller att hon blir tvungen att vänta eftersom hon missat ett byte p.g.a. förseningar. En annan journalist (på tidningen Cosmopolitan), Elizabeth Bisland, som gav sig av i motsatt riktning för att försöka slå Bly, råkade ut för liknande motsättningar och blev försenad p.g.a. stormar. Hon tvingades ta en långsammare båt eftersom hon missat den snabba och slog därmed inte Blys rekord.
Skildringen känns ganska daterad ibland, vilket märks framför allt i språkbruket och synen på de olika platser hon besöker under resan. Ett antal ställen hon besöker utgör delar av det brittiska imperiet, och det är intressant att Bly inte verkar ha några uppenbara problem med den kolonialism och rasism som är närvarande. Hon verkar överlag inte ha reflekterat speciellt mycket över sådana saker, vilket känns lite märkligt för en undersökande journalist (Nellie Bly blev berömd för att hon skrev ett undercover-reportage från ett amerikanskt mentalsjukhus, publicerat 1887).
Boken är väldigt intressant att läsa som ett tidsdokument: både för att hon sätter ett (tyvärr inte så långvarigt) hastighetsrekord och beskriver platserna hon besöker relativt detaljerat, men också för att hon reser som ensam kvinna på sent 1800-tal. På vägen får hon hjälp av olika personer hon lär känna, men hon tar ändå chansen att ge sig iväg själv trots sin redaktörs farhågor. Inspirerande och intressant, med andra ord.
EN KOPP TE 