De vill ju, egentligen

För tillfället är jag mitt uppe i att läsa Bel-Ami av Guy de Maupassant, den är en av två romaner som vi läser inom litteraturkursen ”journalistik och prostitution”. Hittills har jag hunnit till kapitel fem i del två, och jag börjar avsky Bel-Ami (eller Georges Duroy som han egentligen heter) mer och mer. Han är en så våldsamt osympatisk huvudperson, med en förskräcklig kvinnosyn utöver alla sina andra osympatiska egenheter.

De senaste kapitlen har handlat om hur han försöker förföra sin chefs fru, Mme Walter, och slutar i princip med att han våldtar henne efter att ha lyckats övertala henne att följa med in i hans lägenhet genom att ljuga för henne. Jag bara väntar på att han ska komma fram till att hon ju ville egentligen, och därför har han lyckats som man eftersom han övertalade henne.

Den enda som faktiskt lyckades hålla honom ifrån sig på riktigt, blev sedan hans fru, och jag tror att hans motvilja mot henne (det är hon som anges som anledningen till att han börjar utnyttja folk mer och mer) beror precis på det – hon stod emot. Han skyller alla sina svagheter på henne.

Jag blir vansinnig, men jag måste ju läsa slut den eländiga boken trots att huvudpersonen är avskyvärd. Uppsatser ska skrivas. Morr.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s