”The quiet bit that was the end of me was right near the center”

(Citatet i titeln kommer från kapitel 1 av The Homeward Bounders)

En av mina absoluta favoritböcker är The Homeward Bounders av Diana Wynne Jones. Jag har läst och uppskattat många av hennes böcker, och DWJ är verkligen en briljant författare. När jag fick höra om hennes bortgång blev jag ledsen på riktigt, så som man kanske inte blir annars över en person man aldrig träffat.

DWJ skriver om barn och ungdomar på ett sätt som gör att läsaren glömmer att huvudpersonerna är några av de så kallade ”underlägsna” personerna i vårt samhälle. För tyvärr är det så, barn och ungdomar tas inte på lika stort allvar som de vuxna. Men DWJ gör det. Hennes huvudpersoner är personer, som ofta vet om att de inte har makt över sina egna liv på grund av sin ålder, och som utvecklas och kommer vidare. Hennes figurer är inspirerande, helt enkelt, och känns som bra personer att lägga sina älskade barn i händerna på (vilket jag tackar mina föräldrar för att de gjorde med mig).

Hennes språk är dessutom fantastiskt roligt, och flyter på med en enastående lätthet – åtminstone jag glömmer ofta bort att jag läser inuti hennes böcker. DWJ kan konsten att bygga världar, och att göra så att du vill resa och bo i dem. Med andra ord kunde inte boken The Tough Guide to Fantasyland haft en bättre författare.

Bland alla dessa böcker skiljer dock The Homeward Bounders ut sig. I övrigt slutar de flesta av DWJs böcker på ett positivt anslag. I den här boken så ordnar allt sig, för de flesta, men – allt blir inte bra. Allt blir inte som det var förut. Något som jag hittar i The Homeward Bounders hittar jag inte i någon annan av de böcker av DWJ jag har läst: en stark känsla av melankoli (det är åtminstone det ord som poppar upp när jag tänker på ordet sadness). Slutet av boken är ett av de jobbigaste slut jag någonsin läst, tror jag. Redan från början av boken vet läsaren att något inte stämmer, men det är inte förrän i de sista kapitlen som allt bekräftas. Och det gör ont. 

Jag kan inte förklara vad The Homeward Bounders handlar om, och till mångt och mycket handlar den om precis det den ser ut att göra: demoner, multipla världar, roliga och intressanta huvudpersoner. Men den handlar också om någonting mer, och det är därför jag läser om den igen och igen.

That ink was no accident. I thought that even then. There was no ink anywhere else on the book. They don’t want people to know. It would have looked odd if there had been nothing about the Old Fort. Someone would have tried to find out. So They let it get into the book and then made sure no one could read it. That’s the way They do things. – kapitel 1, The Homeward Bounders

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s