Minnets makt

Häromveckan besökte jag SF-bokhandeln i Gamla stan och snubblade över Jo Waltons My Real Children. Eftersom jag är ett stort fan av Walton fick den följa med hem, och sen plöjde jag igenom den utan att kunna släppa taget.

Liksom Waltons andra böcker är den rakt på sak och håller bra tempo, vilket verkligen krävs i den här boken – eftersom den berättar samma historia två gånger. Den är snabb och välskriven samt väldigt charmig (återigen som Waltons övriga böcker). Berättelsen drabbar mig mer än förväntat och bär ett oväntat tungt budskap – kontrasten ligger just i det enkla språket. Jag är van att tunga ämnen avhandlas på ett tyngre sätt, men Walton har verkligen en förmåga att skriva enkelt och hjärtskärande.

I början möter vi Patricia Cowan, som håller på att tappa minnet, världen snurrar kring henne och hon blir mer och mer osäker på vad som är verkligheten. Hur många barn har hon egentligen? Har hemmet hon bor på en hiss eller inte? Frågorna hopar sig och blir större och större.

Sedan får vi följa Patricias liv, från det att hon är barn, till college, och sedan – ögonblicket då hennes värld delas i två. Antingen gick det så här, eller så här. Vägval. Vissa saker händer i båda världarna, vissa människor finns i båda men med helt olika relationer till Patricia. Medan tiden går tänker hon ibland på hur livet hade kunnat vara, men det är inte förrän hon blir äldre och tappar minnet som världarna blandas för henne.

She was just an old woman with memory problems. Or maybe two old women with memory problems. She laughed to herself. She was herself, whether she was Pat or Trish. They knew different things and cared about different people, but she was the same person she had always been.

En av de vackra sakerna med den här boken är att vi läsare inte heller vet vilken värld som är ”verklig”. Vi kan inte titta på Patricia och säga: det är uppenbarligen den här varianten av dig som finns på riktigt, resten är en dröm. Vi kan inte välja åt henne, allt är verkligen verkligt. Varje liv innehåller med- och motgångar, och det gör otroligt ont när Patricia börjar tappa fattningen, börjar tappa sina minnen. Det är inte det enda som gör ont, Patricias olika liv har sina beskärda svårigheter. Vissa av dem slår dessutom väldigt nära.

Vid många tillfällen får boken mig att reflektera kring mina egna val. Varför valde jag just så här? Vad hade kunnat ske annars? I efterhand känns det ofta som att delar av mitt liv är oundvikliga, men det är de ju inte. Jag har valt mellan olika alternativ, i blindo, precis som vi alla gör. My Real Children visar upp hur mycket av oss som finns i våra minnen, hur mycket vi formas av våra omständigheter – men också att vi har en kärna som är vi. Oavsett vilka vi blir och om omständigheter hade kunnat vara annorlunda och lett till andra resultat genom andra val, så är vi fortfarande oss själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s