Wolves in black-hearted Nantucket

Det finns en författare som är en av orsakerna till att jag seriöst har övervägt att göra skönlitterära översättningar. Hon heter Joan Aiken, föddes 1924 och dog 2004. Hon var vansinnigt produktiv och skrev fler än hundra böcker under sin levnad. Sorgligt nog har endast ett fåtal översatts till svenska, vilket känns som en stor brist för den svenska litteraturen. Hon har bland annat skrivit några påbyggnader till Jane Austens böcker – vilka faktiskt har översatts. Jag växte upp med hennes barn- och ungdomsböcker, och läser dem än idag. De är av ett alldeles eget slag, en blandning av alternativhistoria, magisk realism och fantastiska personer. De är dessutom ganska brutala i omgångar.

Framför allt är det serien Wolves Chronicles som jag har läst om och om igen. Första boken (The Wolves of Willoughby Chase) översattes till svenska 1989, tjugosju år efter att den publicerats på engelska. Övriga böcker som ingår i serien är Black Hearts in BatterseaNightbirds on NantucketThe Stolen LakeLimbo LodgeThe Cuckoo TreeDido and PaIsCold Shoulder RoadMidwinter Nightingale och The Witch of Clatteringshaws. Dessutom finns en prequel som heter The Whispering Mountain. Av dessa är det bara en eller två böcker som jag inte läst, vilket känns helt okej. Den här serien är helt jäkla fantastisk. Den spårar ett antal personer, främst Dido Twite, runt i världen på olika äventyr. Första boken handlar däremot om helt andra personer. En av grejerna med Aikens böcker som jag alltid uppskattat är att de har gett mig så många kvinnliga förebilder, utan att göra någon stor grej av det. Det kryllar av starka tjejer, som dessutom inte alla är starka på samma sätt. Tillsammans med det varierade manliga persongalleriet visar de att det finns många sätt att vara en bra människa på. Naturligtvis påverkas böckernas inre struktur av att de är satta i början av 1800-talet, en hel del könsroller finns kvar – men de bekämpas och ifrågasätts av flera huvudpersoner. Framför allt Is har varit min personliga hjälte under många år, på senare tid har jag även kommit att uppskatta Dido mer och mer.

En av hennes mer historiskt inriktade romaner heter Midnight is a Place, även den är riktigt bra. Novellsamlingen av Aiken som jag läst heter A Harp of Fishbones, och den är väl egentligen en sagosamling. Den påminner ganska mycket om Wolvesserien faktiskt, det är samma stämning. Förmodligen är de här böckerna, tillsammans med Susan Coopers böcker i En ring av järn-serien (The Dark Is Rising Sequence, på engelska), min inkörsport till fantasyn jag senare kommit att älska. Troligtvis har mina minnen av dem också någonting att göra med att jag uppskattar urban fantasy och magisk realism så mycket – de påminner mig om min barndom. Det känns roligt att jag återvänder gång på gång till de här böckerna som mina föräldrar satte i händerna på mig som liten, att de fortfarande håller.

Jag har precis avslutat de första tre böckerna (The Wolves of Willoughby Chase, Black Hearts in Battersea och Nightbirds on Nantucket) ytterligare en gång, den här gången på min läsplatta. Jag älskar att jag kan komma tillbaka och upptäcka nya saker, nya detaljer. Även fast de är korta och lättlästa, så innehåller de så otroligt mycket. Det här är en av serierna jag grät när den tog slut, bara av saknaden att det inte skulle bli några fler böcker (en annan är ovan nämnda The Dark Is Rising).

Någon gång ska jag översätta och ge ut fler av Aikens böcker på svenska. De behövs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s