Vilken kanon?

Det är intressant det där med vilka böcker som man ska ha läst. Speciellt när man inser att kanon varierar beroende på vilka subgrupper av samhället som man bekänner sig till. Den litteraturkanon det pratas om i skolan är en ganska specifik kanon: den vita, västerländska och ofta manliga samt anglosaxiska. Alla böcker som ingår i kanon kanske inte passar inte på alla ovanstående beskrivningar, men majoriteten gör det. Vi förväntas (i Sverige) läsa Strindberg, Lagerkvist, Joyce, Dostojevski – för då har vi koll på ”litteratur”.

Något som man inte ska läsa, anti-kanon så att säga, är t.ex. Twilight-serien. I alla fall om man har koll på litteratur (eller när ambitionen att ha det). I vissa delar av samhället blir du dock vansinnigt utanför om du inte läst Twilight. Kanske värt att fundera på?

Så varför börjar jag prata om litteraturkanon så här på kvällskvisten? Jo, för att jag har insett att jag kvalat in mig själv i en ny litteraturkanon som jag ”borde” ha koll på: nämligen queerkanon. Nu för tiden trillar jag ju ganska uppenbart och synligt utanför heteronormen vilket gör att folk antar att jag, som dessutom läser både mycket böcker och litteraturvetenskap och talar om det för folk, borde ha läst vissa böcker. Och det är inte samma böcker som ingår i den vanliga litteraturkanon. Jag har helt ärligt ganska dålig koll på vad jag som en god, queer, litteraturintresserad person bör läsa, men jag märker när jag prickat rätt. Exempelvis Tipping the Velvet av Sarah Waters. Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe av Fannie Flagg. Böcker av Oscar Wilde, böcker av Karin Boye och Selma Lagerlöf. The Well of Loneliness av Radclyffe Hall. Den sistnämnda har jag inte läst, men den dyker upp i diskussioner. Så klart ingår många fler än dom här, men det är några exempel. Alla dessa böcker är ju bra böcker, och funkar för vem som helst – men de är kanon om du identifierar dig med queerkulturen (precis som att man ska känna till vissa filmer, vissa artister och viss musik).

Idag har jag i alla fall prickat av ytterligare en sådan där bok som jag som hbt-person ska ha läst: Oranges are not the only fruit av Jeanette Winterson. Jag har fått den varmt rekommenderad för mig tidigare efter att ha erkänt att jag inte läst den, och jag uppskattade den. Den är intressant skriven, i någon slags spiralform som Winterson själv påpekar i sitt förord. Det som framför allt är så fascinerande är att det är så lätt att läsa den, även de jobbiga delarna. De bitar som var känslomässigt svårast att hantera var inte dem som handlade om när Jeanettes ”demon” skulle drivas ut, utan sagorna som berättas om prinsessor och den heliga gralen. Kanske för att dom visade på behovet av att förklara världen, att spegla sig själv och få återupprättelse. Jag har inte funderat klart på den, helt klart.

Annonser

2 reaktioner på ”Vilken kanon?

  1. Jag tänker inte ens låtsas att jag vet något alls om queerlitteratur men under en kurs förväntades jag läsa Mian Lodalens ”Smulklubbens skamlösa systrar” och jag led verkligen hela boken igenom så den tycker jag i alla fall du med gott samvete kan låta bli!

    Fast det ska förstås erkännas att min tekniska bakgrund gjorde mig till en ständig outsider på skrivarkurserna så det är fritt att tycka jag har konstiga åsikter som man kan strunta i..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s