Myter och mytologi

Just nu håller jag på och läser om Margaret Atwoods The Penelopiad, en omskrivning av Odysséen från Penelopes perspektiv. Boken ingår i Canongate Myth Series, en bokserie som går ut på att nutida författare skriver om myter. Författare från hela världen är inblandade, roligt nog, bland annat Jeanette Winterson, Alexander McCall Smith, David Grossman, Philip Pullman, Klas Östergren och så klart Atwood (för att ta dom jag känner igen). Wintersons Weight ligger redan och väntar i min läsare, ska försöka leta rätt på fler av dem. Idén är fantastisk tycker jag, återberättandet ger ett nytt perspektiv på myterna som vi tror att vi kan.

Det gäller åtminstone Atwoods Penelopiad, som tar Penelope och utvecklar henne. Boken blir ett skrik från en kvinna som alltid blivit satt i skuggan av Odysseus och Helena, aldrig fått säga sin åsikt, inte blivit bevarad till eftervärlden förutom som ett perfekt exempel på en lydig och pryd hustru.

He was always so plausible. Many people have believed that his version of events was the true one, give or take a few murders, a few beautiful seductresses, a few one-eyed monsters. Even I believed him, from time to time. I knew he was tricky and a liar, I just didn’t think he would play his tricks and try out his lies on me. Hadn’t I been faithful? Hadn’t I waited, and waited, and waited, despite the temptation – almost the compulsion – to do otherwise? And what did I amount to, once the official version gained ground? An edifying legend. A stick used to beat other women with. Why couldn’t they be as considerate, as trustworthy, as all-suffering as I had been? That was the line they took, the singers, the yarn-spinners. Don’t follow my example, I want to scream in your ears – yes, yours! But when I try to scream, I sound like an owl. (The Penelopiad, I, Atwood)

Penelope ger oss sin version och förklarar hur allt hände, vad hon tänkte om saker och ting. Varvat med Penelopes kapitel finns kapitel med titeln ”The Chorus Line” instuckna. Dessa kapitel är historien från de tolv jungfrurnas perspektiv. Deras berättelse får vi genom sånger, lekar och pjäser – det lekfulla formatet kontrasterar ganska makabert med innehållet (speciellt det första med titeln ”A Rope-Jumping Rhyme” som berättar om när de hängs av Telemachus). Inom mytologin är kvinnorna ofta osynliga och reducerade till tillbehör, bifigurer. Även de viktiga kvinnorna som orsakar omstörtande händelser, som Helena. Atwood ger dem en chans att uttrycka sig.

En bok på samma tema, som jag trodde tillhörde den här serien men som inte gör det, är Lavinia av Ursula K. Le Guin. Lavinia berättar Aeneiden från sitt perspektiv, sin värld. Där finns även Vergilius med som figur, som Lavinias skapare och poet. Till skillnad från Penelope är Lavinia medveten om att hon är en del av en myt, ett påhitt, och att hon skiljer sig från vad Vergilius tänkt sig. Penelope vet att hon har blivit en myt tillsammans med Odysseus, men inget hindrar oss från att tro på den historiska bakgrunden till myten.

I know who I was, I can tell you who I may have been, but I am, now, only in this line of words I write. I’m not sure of the nature of my existence, and wonder to find myself writing. I speak Latin, of course, but did I ever learn to write it? That seems unlikely. No doubt someone with my name, Lavinia, did exist, but she may have been so different from my own idea of myself, or my poet’s idea of me, that it only confuses me to think about her. As far as I know, it was my poet who gave me any reality at all. Before he wrote, I was the mistiest of figures, scarcely more than a name in a genealogy. It was he who brought me to life, to myself, and so made me able to remember my life and myself, which I do, vividly, with all kinds of emotions, emotions I feel strongly as I write, perhaps because the events I remember only come to exist as I write them, or as he wrote them. (Lavinia, Le Guin)

Penelope och Lavinia är lika varandra, men också olika. De berättar om sina liv men också om de olika händelserna som de tvingas åse utan att ges makten att påverka. Penelope är betydligt argare av sig än Lavinia, men så har hon mindre spåkonst än Lavinia också. Spåkonsten ger Lavinia en chans att vänja sig, att förbereda sig och att kämpa emot i de fall det fungerar. Penelope sveps med. Båda kvinnorna reduceras också till endimensionella figurer i de långa episka dikterna som skrivs om deras män. De hanterar denna reducering annorlunda. Penelope vill rättfärdiga sig själv, Lavinia är mer uppgiven. Båda är fångade.

Jag rekommenderar att läsa både Penelopiaden och Lavinia för en annan syn på mytologin vi tror att vi vet något om, en chans att se att historien skrivs av vinnarna och att objektivitet är svårt att uppnå. De är också utmärkta exempel på att krig och deras hjältar alltid har ansetts som mer viktigt än något annat. Personerna bakom spelar ingen roll, speciellt inte kvinnorna. De är också intressanta eftersom de belyser hur en myt skapas och upprätthålls. Sist men inte minst är de också bra och välskrivna historier, både Atwood och Le Guin är fantastiska författare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s