Ett helt liv huller om buller

Jag avslutade precis Margaret Atwoods Cat’s Eye, en bok som jag har haft ganska länge, börjat läsa och sen trillat ur. Häromveckan läste jag en fantastisk text om boken, och blev nyfiken på den igen – delvis för att jag inte alls kände igen beskrivningen. Jag vet att jag har börjat läsa boken vid något tillfälle, men jag mindes i princip ingenting av den.

Det är en påfrestande bok. Det har tagit mig relativt lång tid att läsa klart den, i förhållande till hur lång den är. Den flyter omkring i Elaines tid, i hennes överlappande minnen. Jag blir trött av att läsa den, av det konstanta tryck som Elaine utsätts för, av sig själv och andra. Lågmäld, psykologisk terror. Delar av strukturen påminner om The Handmaid’s Tale, i hur minnesbilder träder fram och blandas med varandra. Elaine ser, bakåt och i nuet, och kanske lite in i framtiden också. Hon är obekväm, utanför, ständigt kämpande för att förstå vad som pågår i de andra. Atwoods språk och beskrivningar är magnifika som vanligt, ett flertal av meningarna vill jag bara sjunka in i och aldrig komma ur.

There were no men in this painting, but it was about men, the kind who caused women to fall. I did not ascribe any intentions to these men. They were like the weather, they didn’t have a mind. They merely drenched you or struck you like lightning and moved on, mindless as blizzards. Or they were like rocks, a line of sharp slippery rocks with jagged edges. You would walk with care along between the rocks, picking your steps, and if you slipped you’d fall and cut yourself, but it was no use blaming the rocks.

That must be what was meant by fallen women. Fallen women were women who had fallen onto men and hurt themselves.

Elaine gör mig arg. Samtidigt kan jag förstå varför hon är den hon är. Hon ursäktar inte sig själv heller, även om hon blir mer förlåtande och accepterande så småningom. Hennes berättelse är svår att undvika, att inte ta personligt. Allt hon gör känns. Boken känns som en knytnäve i magen, inlindad och utdragen över tid.

Något som slår mig är hur overkliga alla vuxna är, och även hur overkliga alla män är. De som finns på riktigt, som framträder med skärpa, är Elaines jämnåriga väninnor (det finns verkligen inget annat ord att använda än väninnor) när hon är ca 9 år gammal, samt i viss mån de jämnåriga kvinnorna när hon blivit äldre. Det är dem hon fokuserar på, det är kvinnorna som syns. Männen fyller upp utrymmet mellan kvinnorna, men de finns inte riktigt på riktigt, för de kan inte påverka henne. Det är skrämmande och fascinerande på samma gång, hur stort glappet är mellan dem.

Överlag tyckte jag om den, men det kommer ta en stund att smälta boken.

Little girls are cute and small only to adults. To one another they are not cute. They are life-sized.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s