Americanah

Jag är på semester för tillfället, och har för en gångs skull tid att läsa! Woho! Förutom att jag har läst en massa tidningar, har jag därför läst ut Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. Den här boken har cirkulerat i min omgivning ett tag, och allt jag har hört om den har varit så otroligt positivt. Med tanke på min blandade erfarenhet av En halv gul sol, har jag varit lite tveksam till om jag skulle läsa den eller inte, och vad jag i så fall skulle tycka om den. Till slut var jag tillräckligt nyfiken och gjorde slag i saken – sen har jag i princip inte kunnat släppa boken ur sikte (vilket var lite lagom problematiskt med ett snart treårigt syskonbarn som pockade på uppmärksamhet…).

Det är en galet bra bok. Jag älskar det kluvna förhållandet till USA och hemma, jag älskar blandningen av format, jag älskar perspektivskiftena och de olika historier som framträder. Den får mig att längta till USA men också därifrån, och lägger upp alla motsägelser i kulturen, min kultur, på parad. Den genomskådar allt. Ifem ser allt, bedömer allt. Och det gör henne olidlig och sympatisk på samma gång. Hon kan inte vila, eftersom hon alltid tänker ett varv till, observerar världen i stället för att dras med i handlingen. Hon observerar till och med sig själv.

Även om vi är mycket olika, så känner jag igen så mycket hos Ifem i mig själv, på samma gång som jag känner igen mig i hennes amerikanska vänner, och britterna som Obinze träffar. Det gör lite ont, samtidigt som de är skrattretande. Jag granskar mig själv och mina uppfattningar om vad som är rätt. Hela persongalleriet känns som bekanta, som att jag förstår varför de är som de är, vad som har fört dem till den här punkten. De kommer nära, nära.

Utöver personerna vi följer, ger Americanah en fascinerande bild av Nigeria, USA och Storbritannien. Jag har följt med lite i valet i Nigeria, och det har varit otroligt intressant att få detta som bakgrund till vad som sker i landet nu – varför det är en så stor sak att oppositionsledaren vann det senaste valet, till exempel. Också intressant med tanke på förra sommaren, då jag träffade en del nigerianska forskare (och inte träffade vissa andra på grund av visumproblem) och diskuterade utbildning och vetenskap. Obinzes, Ifems och deras vänners visumproblem blir verkliga. Det är skönt att få en mer komplett bild av världen, en mer nyanserad sådan. En världsbild som är centrerad någon annanstans än i väst, någonstans där grunden är en annan men ändå samma på vissa sätt.

Jag lever i en anglosaxiskt dominerad värld, och jag behöver få perspektiv av resten av världen. Detta gäller inte minst USA, ett land jag har starka band till, och Storbritannien, ett land jag mest följer på avstånd men ändå har starka kulturella band till. En annan sida visas upp, andra fördelar och nackdelar, andra situationer. Vissa sammanhang känner jag igen mig i, vissa inte. Nyanser framträder återigen.

När boken nu är slut känner jag en viss tomhet. Var det allt, finns det inte mer? Jag vill veta vad som hände sen! Det är ett gott tecken på en bok som förmodligen kommer att stå sig under lång tid framöver. Av någon anledningen påminner boken mig också om The Blind Assassin av Margaret Atwood. Det är någonting i känslan och strukturen som ger samma intryck, och jag tror att jag med tiden kan komma att uppskatta Americanah lika mycket som jag älskar The Blind Assassin. Vi som läsare kliver in under huden på huvudpersonerna på liknande sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s