You dreamed you could invade my world with a frying pan.

För en vecka sedan avled författaren Terry Pratchett, 66 år gammal. Sedan dess har jag tänkt att jag ska skriva något, men inte lyckats formulera de tankar som far genom huvudet. Det här är inte på långa vägar en uttömmande text, men det är en början att förklara vad Terry Pratchett betyder för mig.

Jag upptäckte Pratchett någon gång i elvaårsåldern (om jag minns rätt): första boken om Skivvärlden, Discworld, jag läste var En man på sin vakt (Men at Arms). Jag tror att jag då redan hade läst Bara du kan rädda mänskligheten, samt Vi far, Vi flyr, Vi flyger (Only You Can Save Mankind, Truckers, Diggers, Wings). Böcker som stod i mina bröders bokhylla. Sedan dess har jag läst mig igenom nästan allt han har skrivit, och läst om och om igen. Jag har ärvda Pratchett-böcker, slitna pocketar som rest med mig runt om i världen eller bara på tunnelbanan, nya som jag köpt på egen hand, svenska inbundna som jag fått i present, de nya utgåvorna, de gamla, olika omslag. Ständigt närvarande böcker. Någon gång i högstadiet satt jag och min bästa vän och lärde oss gatunamnen i Ankh-Morpork från den vackra kartan en av oss hade köpt, och drömde om Discworlds olika städer med hjälp av kartan som den andra hade införskaffat. Det har funnits en Pratchett-bok för varje tillfälle, och de har fortsatt att ge mig njutning och lärdomar genom åren – och ibland bara ren trygghet.

Ibland har jag lämnat Discworld ett tag. Annat har stått på läslistan. Sen har suget kommit, och jag har slängt mig in i det igen, antingen med en gammal favorit eller med en av de nya (för han har ju varit så vansinnigt produktiv, även på senare tid!). De senaste åren har jag främst läst de senare Discworld-böckerna, Unseen Academicals, Night Watch, Monstrous Regiment, böckerna om Tiffany Aching. Andra perioder har det varit Pyramids!, Lords and Ladies, The Fifth Elephant, Maskerade, Thief of Time, The Truth, som har stått högst i kurs. Så himla många böcker, det blir fjantigt om jag ska räkna upp dem alla. Även hans gemensamma bok med Neil Gaiman, Good Omens, har varit en ständig favorit sedan jag läste den för första gången.

Genom Pratchett har jag fått så oerhört många inblickar och aha-ögonblick. Han har lyckats formulera världen på ett sätt som gjort den begriplig, oavsett vilken ålder jag haft. Han tittar på världen och mänskligheten, och lyckas, trots alla idiotier vi ägnar oss åt, få oss att lyfta en nivå. Att tänka större, att fatta varför vi gör som vi gör. Att ha medkänsla. Inte nog med att Pratchett har presterat visdomar på löpande band som (förhoppningsvis) har fått mig att bli en bättre människa, han är också högst skyldig till min humor. Det var genom honom jag upptäckte att ironi och satir är roligt, och att fantasy inte behöver ta sig själv på så blodigt allvar. Varför säger jag förresten fantasy – litteratur behöver inte ta sig själv på så blodigt allvar. Människor behöver inte ta sig själva på allvar för att kunna vara allvarliga och förmedla allvarliga saker. Pratchetts gåva var att kunna hålla upp en spegel framför mänskligheten och få oss att se oss själva. Som han sa i Hogfather:

HUMANS NEED FANTASY TO BE HUMAN. TO BE THE PLACE WHERE THE FALLING ANGEL MEETS THE RISING APE.

Genom Pratchett har jag lärt mig att moral inte är tråkigt, att människor är både sämre och bättre än vad man kan tro, att strukturer är föränderliga, att det är svårt att vara en bra människa men att det alltid går att försöka, samt att hårdkokta ägg är en viktig del av varje revolution. Det är inte fy skam.

Trots alla dessa år jag ägnat åt Pratchett har jag inte lyckats läsa allt han skrivit. Det kanske är tur? Det betyder att jag har nya sidor av hans författarskap att upptäcka. Exempelvis köpte jag senast igår första boken i en serie som Terry Pratchett skrev tillsammans med Stephen Baxter: The Long Earth. Efter det hoppas jag på att kunna ge mig på hans samlade essäer och andra texter, i A Slip of the Keyboard. Jag ser fram emot att läsa Pratchett i många, många år framöver. Jag tror att den mänsklighet han förmedlar i sina böcker kommer att finnas kvar och spridas till kommande läsare under ännu fler år. Jag kan inte med ord uttrycka alla de känslor som hans böcker väcker i mig, men jag kan i alla fall rikta ett djupt och innerligt tack till honom för att ha skrivit dem. Thank you, Sir Terry.

”So… how long have I got?”

Death looked up at the strange stars.

ALL THE TIME IN THE WORLD.

– The Truth

(Titelcitatet kommer från The Wee Free Men)

Annonser

En reaktion på ”You dreamed you could invade my world with a frying pan.

  1. En elegant betraktelse av en mycket älskad och trots detta underskattad författare. Nu är tyvärr texten ”He lives behind a keyboard in Wiltshire” sann längre, men texterna finns kvar och det kanske kan vara en påminnelse om att det kan vara dags att återvända till den galna världen där det är elefanter hela vägen ned… Tack för påminnelsen. Och texten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s