RYMDSKEPP!

Som synes så uppdateras bloggen högst sporadiskt nu för tiden. Det beror dels på att jag går en tidskrävande utbildning, samt att jag faktiskt inte läser lika mycket längre (sorgligt nog). Ibland hinner jag dock läsa, och då ska jag försöka skriva om det också!


För några veckor sedan var jag hemma hos ett par vänner och fick låna ett par böcker med mig hem: Ann Leckies Ancillary Justice och Ancillary Sword. Hen som lånade ut dem var över månen av förtjusning, och eftersom jag själv funderat på att läsa dem (kom igen, listan på priser!) så kändes det som ett lämpligt tillfälle. Nu har jag läst dem och längtar efter nästa del!

Det tar ett tag att komma in i Ancillary Justice. Det är ovant att läsa från det här perspektivet. Mer och mer blir det dock helt naturligt att bokens protagonist är en AI. Med tiden klarnar också bilden av vad det är som pågår, och det är en fantastisk historia som målas upp. Utöver det lyckas Leckie få fram en grundläggande stämning och ett världsbygge som åtminstone jag finner tilldragande och mångfacetterad. Allt bakas in på självklara sätt: frågor om kolonialism vävs samman med frågan om vad som egentligen är en personlighet, som kopplas till hur språk hänger ihop med samhälle, vilket knyter an till frågan om hur vi uppfattas av andra. Det är enormt skickligt gjort. Jag gillar hur Leckie låter det ta tid att klarna, att hon inte sneddar för att göra det övertydligt och mer snabbläst. Det tog mig förvånansvärt lång tid att läsa första boken – delvis för att jag behövde ha tid att fundera ut vad som menas med texten, vad som refererar till vad.

Del två, alltså Ancillary Sword, är på ett sätt nästan bättre. Berättelsen flyter lättare för att så mycket är etablerat från förra boken: det gör att fokus ligger mer på att driva plotten framåt. Det känns dock verkligen som en fortsättning och som ett mellansteg innan berättelsen utvecklas vidare.

Jag tror att en av de saker jag uppskattar mest med böckerna är just att de knyter ihop så många olika perspektiv och insynsvinklar. Dessutom lyckas Leckie med något ovanligt: porträttera en AI som faktiskt känns både mänsklig och artificiell. Det ställer en del intressanta frågor om var gränsen för mänsklighet går. Som jag sa i början ser jag fram emot nästa del, inte bara för berättelsens skull utan också för att se var Leckie landar i det mer filosofiska anslaget.

But I was always out of the holds, and I wore the same uniform human soldiers did, now the fighting was done. My bodies sweated under my uniform jackets, and, bored, I opened three of my mouths, all in close proximity to each other on the temple plaza, and sang with those three voices, ”My heart is a fish, hiding in the water-grass…” One person walking by looked at me, startled, but everyone else ignored me – they were used to me by now. (Ancillary Justice, s. 26)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s