Språkfrågor, del 1

Många har åsikter om språk, och vissa frågor återkommer gång på gång på gång på gång. Därför har Susanne, doktorand i lingvistik, och jag (Agnes), masterstudent i tvåspråkighet, bestämt oss för att skriva en liten FAQ i så många delar som vi orkar angående en del av de funderingar och frågor vi ser omkring oss. Gemensamt har vi ett stort intresse för språk samt ett antal år av språkinriktad utbildning. Inläggen kommer att komma upp på den här bloggen (Agnes bokblogg) i första hand, men dela gärna vidare om ni tycker att det vi har att säga är relevant. Så, nog med introduktion, här kommer del 1:

One cannot attempt the perfect reforming the languages of the world without rendering himself ridiculous. –Jonathan Swift.

Är det inte så att användandet av vart istället för var förstör språket? Nu säger man “vart är bilen”, men “vart” anger ju riktning! Det blir ju helt fel. Språket förlorar en viktig skillnad mellan plats och riktning, och blir fattigare.

Om skillnaden mellan plats och riktning som finns i var/vart skulle försvinna, så att både var och vart betyder plats (“vart är bilen? var är bilen?”) så skulle svenskan absolut tappa detta sätt att klargöra skillnaden mellan dem. Det är däremot inte det enda sättet som svenskan har att ange skillnad mellan plats och riktning. Om man nu absolut vill ange riktning, så kan man säga “vartåt”, exempelvis. Så svenskan skulle inte förlora möjligheten att uttrycka detta. Kan man säga att språket i alla fall blir fattigare, för att ett sätt, ett kompakt sätt, att ange skillnaden försvinner? Kanske, men det är lite som att säga att ens kök blir fattigare om man byter ut sin elvisp och sin mixer mot en matberedare som kan göra båda sakerna. Och saker försvinner inte från språk om de faktiskt behövs. Många språk i världen klarar sig ypperligt utan att kunna skilja mellan var och vart, på just det här sättet. Det kommer svenskan också att göra. Sådant här finlir, som skillnaden mellan var och vart, försvinner hela tiden från språket, medan annat finlir, som den utmärkta ändelsen -ish som kan sättas på både adjektiv och klockslag, tas in. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna, eller hur det nu var det gamla talesättet löd.

Varför kan folk inte säga som det står? Det står ju egenTligen! Hur svårt kan det vara att bara läsa och uttala!

Du är knappast den enda som tycker att uttalet förslappas och att folk inte kan “prata som folk” längre. År 1780 skrev Thomas Sheridan:

The total neglect of this art [speaking] has been productive of the worst consequences…in the conduct of all affairs ecclesiastical and civil, in church, in parliament, courts of justice…the wretched state of elocution is apparent to persons of any discernment and taste… if something is not done to stop this growing evil …English is  likely to become a mere jargon, which every one may pronounce as he pleases.

För det första, så är inte skriftspråk och talspråk samma sak. Hur många känner du som pratar som en akademisk tidskrift till vardags? Talspråk är det som kommer först: alla kulturer har det, och skriftspråken (i de fall de finns) kan därför ha mer eller mindre stark koppling till dessa. Vi tar ett exempel från franska. Om du bara hör franska talas, kommer du troligtvis inte att gissa på att böjningssystemet för verben ser ut som det gör i skrift. Böjningssystemet är inte så komplicerat i talspråket egentligen – men lär man sig språket via skrift ser det krångligare ut. T.ex. verbet parler som betyder “prata”. Tittar vi på det talade ser vi tre varianter, tittar vi på det skrivna ser vi fem.

TAL SKRIFT
je parl

je parle

tu parl tu parles
el/il parl elle/il parle
no parlõ nous parlons
vo parle vous parlez
el/il parl elles/ils parlent

Vi har ganska många ord i svenskan som inte uttalas som de skrivs, vanligtvis för att skriften har halkat efter det talade språket. Friska, levande språk förändras ständigt, och förutom ordförrådet är uttalet något av det mest instabila. Dessutom så är vår talapparat byggd så att vi försöker uttala saker med så lite motstånd som möjligt i munnen. Det är ingen som säger “en bil”, inte ens du. Alla säger “em bil”, eftersom m och b uttalas på samma plats i munnen.

När det gäller ordet egentligen så delar svenskan in ordet i följande stavelser e – jen – tli – gen. tli är en konstig stavelse på svenska, medan däremot kli inte alls är konstig. Då blir det e – jen – kli – gen. Men det slutar inte där! På samma sätt som det blir “em bil” så anpassar sig “n” i ejenkligen till uttalsplatsen för k, dvs. bak i munnen. Slutresultatet blir ejengklien (eftersom vi dessutom passar på att stryka det sista g:et – det är ju jobbigt att säga “g”!). Prova att säga det, så kommer du känna det. Den här sortens kedjereaktioner finns överallt i språk.

Talare kommer inte att anpassa sig efter skriftspråket – om något skulle vi kanske behöva ytterligare en stavningsreform både i svenska och franska, och anpassa skriftspråket mer efter talspråket. Den senaste stavningsreformen i svenska var för ungefär hundra år sen. Men många ogillar stavningsreformer, exempelvis vår gamle kompis Jonathan Swift:

Another cause which hath maimed our language is a foolish opinion that we ought to spell exactly as we speak.

Annonser

14 reaktioner på ”Språkfrågor, del 1

  1. Fast ibland anpassar sig ju faktiskt talspråket till skriftspråket (som ni såklart redan vet). Som när folk börjar säga ”suck” för att markera suckande. Eller börjar säga skriftspråkliga förkortningar (exempel: på engelska hör jag ibland folk som säger ”i e” istället för ”that is”). Eller försöker uttala ord som de inte har hört utan bara sett i skrift, och så ger upphov till nya uttal. Det är ganska intressant.

    1. Absolut! Skillnaden är väl att de här skriftspråksinfluenserna inte har framkommit för att någon _tycker att det borde vara så_. Det har bara hänt 🙂 Det är sjukt spännande hur talare leker med språket och plockar in influenser från olika håll, och bygger helt nya saker som inte ”borde” hända om språk vore strikt logiska.

  2. Hej åka!
    Absolut, och den moderna tendensen att säga dig med hårt g är ett annat bra exempel. Men detta är, som du förstås vet, inte ett argument för att folk bör anpassa sitt uttal efter skriften.

    1. Haha 😀 Nu har du en känsla för hur det låter/ser ut när förstaterminslingvister sitter på sina fonetiktentor och ljudar för att svara på frågor om uttalsställe 😉

  3. Från en lekmans perspektiv så tycker jag mig se att tal- och skriftspråk över århundrandena närmar sig allt mer och mer.
    Ett exempel är de/dem som blir dom även i skrift.

    Som insatta i ämnet frågar jag er åsikt i frågan;
    Tror ni att skillnaderna kommer bli färre och färre att det till sist inte är någon skillnad mellan tal och skriftspråk?

    Den andra funderingen jag har är;
    Varför har vi ens skillnader mellan tal och skrift?
    Om man jämför med tex danska så tycker jag mig finna färre skillnader mellan tal och skrift och där skriften är tänkt att efterlikna de ljud som talspråket har. Likaså borde man väl kunna säga om finskan.

    Finns det någon korrelation mellan små skillnader mellan tal- och skrift och hur ett land utvecklats och/eller influerats av andra kulturer?

    1. Definsjätämångaskilnadärmelantalåskriftåjatrorintedeblirfäresnararetvätåm, åmvi’intejörstavningserfårmer.
      Viharskilnadärmallantalåskriftförat’taletutväklasmyckefortareänskriftensåmintehängermä.
      Angåändedinsistafrågasåtrorjaattjuflertalaräåskriftärättlandharjusvåraräärdäågöravättigarefårmär.

  4. Problemet är ju varken att talspråk hoppar över till skriftspråk, att skriftspråket rationaliseras eller att talspråket utvecklas med nya ord. Däremot hade det känts betydligt bekvämare om ”dom” blivit skriftspråk och inte ”dem” som det nu har blivit istället för ”de”. Ingen skriver ”dom”. Så där haltar logiken. Och varför blev det just ”vart” som vann över ”var”. Säger man inte oftare var än vart? Att talspråket förändras/utvecklas är inte heller så märkligt. Men på er beskrivning skulle man kunna dra slutsatsen att barnspråk som ijinklijen verkligen är talspråk. Er beskrivning skulle kunna gälla för massor av ord som barn på samma sätt rationaliserar när de är små. Sjeljud, försvunna R etc etc precis som ni beskriver är det ju bekvämare att strunta i alla svåra kombinationer av ljud. Varför blev ijinklijen Jag känner ett fåtal (samtliga under 40) som pratar så. (de flesta av dessa särskriver också, säger ”vart” och skriver ”dem”. ”Mäjkligt sammantjäffande” 🙂

    1. ”Ingen skriver ”dom””
      Inte? Jag tycker att det är jättemånga som skriver ‘dom’ istället för de/dem. Googla på Dom så får du se hur många Dom är..: )

      1. Jag läser väl för mycket på facebook från 30-40 åringar. De startar alltid meningar med ”dem är borta över helgen”, ”dem är hemma nu” etc etc. Jag har aldrig sett någon av dessa skriva dom.

  5. Men det är ändå fler som konsekvent felanvänder ”dem” än som konsekvent använder ”dom”.

    Jag tycker det var en kass jämförelse med visp, mixer och matberedare. Matberedaren är ju utmärkt till att både vispa och mixa med, medan det är opraktiskt att inte omedelbart veta om det är riktning eller position som anges. En bättre analogi vore att ersätta hammaren med en skruvmejsel. Spiken går in, men det är inte särskilt praktiskt.

    Håller annars med i vad Anders skriver här ovan.

  6. Det är naturligtvis så att språk utvecklas underifrån genom rationaliseringar och förenklingar liksom från lånord, slang och andra influenser. Men frågan är om det ska utvecklas genom ren infantlisering. Om alla fortsätter med sitt barnspråk utan att bli korrigerade vare sig hemma eller i skolan så kommer svenskan att låta ganska intressant om hundra år. Vi kan helt ta bort bokstäverna R och S ur alfabetet t ex. Typiskt jobbiga att säga så det slipper framtidens svenskar. ”nu ka ja ingklijen kiiva en jappot övej alla mebojjare i Fejje å huj dem tavaj å låtej”. När man tänker efter så skulle det vara intressant att bli 160 år bara för att få reda på hur det blir 🙂

  7. Det enda man kan tänka sig är lite knepigt med de och dem är i olika objektformer. ”Vi går till dem”/”Vi går till de andra” Men att man inte förstår subjektformen ”de” MÅSTE enbart bero på brister i svenskundervisning i skolan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s