Massor med bläckfiskar

China Miéville är en sådan där författare som jag är kluven till. Flera av hans böcker är vansinnigt bra, och har stannat kvar i mitt huvud långt efter att jag läst ut dem. Flera andra har varit så sega att jag inte lyckats ta mig igenom dem förrän på andra försöket, om ens det. Det är verkligen intressant hur en författare kan vara så ojämn. Miéville är en av de författare som skapar de intressantaste och mest komplicerade världarna, som samtidigt är de mest groteska och detaljerade. Det är fantastiskt i många fall. Ibland slår det fel, som med boken Embassytown. Efter diskussioner med personen som gav mig boken har vi konstaterat att det delvis handlar om att jag kan för mycket om lingvistik. Det är svårt att läsa skönlitteratur om sitt forskningsområde. 

En bok som enligt mig är en av Miévilles absolut bästa är Kraken. Dels är jag inte cephalopod-forskare, och sen fungerar den boken så otroligt bra. Den har fantastiska karaktärer, roliga kulter och den bygger på London. Jag tror att ett av de problem som Miévilles böcker lider av när de utspelar sig på konstiga ställen, är att han sveps med i sin värld och vill beskriva den så mycket det bara går för att visa på hur häftig och komplicerad den är. Ibland funkar det, men det kan också bli aningen överlastat. Kraken utspelar sig som sagt i London. Det gör att det går att strunta i stora delar av den grejen, för det är liksom London. Väldigt många läsare har redan en relation till London, det är inte ett lika stort hopp. Sen kan Miéville lägga till en massa fantastiska saker, men det känns inte lika pressat.

Storyn i Kraken går ut på att någon stjäl en fyrtifots jättebläckfisk. Sedan spårar allting ur, och vårt London möter det andra London, det London som konstant lurar i faggorna. Det är hemskt, fascinerande och jätteroligt. Det kanske är det som är grejen med Kraken? Den är faktiskt genuint humoristisk. Miéville leker sig fram genom boken med sitt vanliga briljanta språk, och stora delar av texten lämpar sig för internskämt (guilty as charged). Mycket bra med andra ord. För en gångs skull läste jag mig rakt igenom en Miéville-bok utan att behöva ta paus. Så, även om jag är lite kluven till Miéville som helhet, så tycker jag åtminstone att Kraken är otroligt läsvärd. 

Dane discarded his speargun with visible relief. As a paladin of the Church of God Kraken, he had few options. Like many groups devoid of real power and realpolitik, the church was actually constrained by its aesthetics. Its operatives could not have guns, simply, because guns were not squiddy enough. – Kraken, China Miéville

 

Annonser

2 reaktioner på ”Massor med bläckfiskar

  1. Det är nog mitt problem med större delen av science fiction-literaturen. De flesta författare verkar läsa på fysiken och tekniken helt ok (och jag kan inte de delarna lika bra, så jag är mer förlåtande), men behandlar sedan biologin ganska styvmoderligt.

    Just nu läser jag βehemoth, sista delen i en trilogi av Peter Watts (de två första böckerna heter Starfish och Maelstrom). Bokserien utspelar sig till större delen på Atlantens botten, och handlingen är till stor del beroende av mänsklig fysiologi, marinbiologi, bakteriers mutation och genetik. För mig fungerar det alldeles fantastiskt; Peter Watts är marinbiolog, så han har riktigt bra koll på vad han skriver och lyckas iallafall övertyga mig att hans koncept är trovärdiga.

    Under kursen som jag läser nu har vi pratat mycket om utvecklingsbiologi i förhållande till evolutionen, marinbiologi och genetisk anpassning till miljöer, saker som ofta ligger nära koncept i böckerna. Jag har blivit mycket frestad att ta upp boken i flera diskussioner med professorerna som undervisar (genetiker, paleontologer och marinbiologer), men kommer hela tiden tillbaka till våra diskussioner om Embassytown i mitt huvud. Peter Watts resonemang kommer med stor sannolikhet inte hålla i deras ögon, och då stör man sig bara på att resonemangen inte håller, istället för att bli sådär tankekittlande fascinerad som man kan bli av bra science fiction (som håller sig borta från ens forskningsområde).

    Jag antar att det är nackdelen med att veta mycket om något. Man får antingen läsa science fiction om något annat, eller skriva det bättre själv 🙂

  2. Jag tyckte att Embassytown fungerade bra ur lingvistisk synvinkel, även om min första reaktion liknade din. Den starka SW-hypotes den innehåller är förstås nonsens, men boken handlar ju inte om ett mänskligt språk, utan illustrerar hur märkligt det skulle vara om den var giltig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s