Perspektiv och personlighet

Det finns en fantastisk bok av Gregory Maguire som heter Wicked (det har även gjorts en musikal av den, soundtracket spelas i min spotify förvånansvärt ofta med tanke på att jag aldrig sett den) och berättar historien om Oz från ett annat perspektiv – Elphaba, den onda häxan, the Wicked Witch of the West som egentligen bara är missförstådd. Jag med min förkärlek för perspektivskiftningar tycker naturligtvis att det här är fantastiskt. Maguire vänder allting upp och ner, bygger ett Oz som går att förstå på ett nytt sätt, och får oss att inse att historien skrivs av vinnarna. Även sagorna. Boken är dessutom betydligt roligare än originalet (och då älskade jag ändå hela Oz-serien djupt och innerligt). Om Wicked är The Wizard of Oz, så är det lite mer oklart vad uppföljaren Son of a Witch motsvarar. Men det gör inget, för Maguire bygger vidare på sitt filosoferande om hur man blir den man är och vad det leder till. I Son of a Witch finns det här citatet:

A notion of character, not so much discredited as simply forgotten, once held that people only came into themselves partway through their lives. They woke up, were they lucky enough to have consciousness, in the act of doing something they already knew how to do: feeding themselves with currants. Walking the dog. Knotting up a broken bootlace. Singing antiphonally in the choir. Suddenly: This is I, I am the girl singing this alto line off-key, I am the boy loping after the dog, and I can see myself doing it as, presumably, the dog cannot see itself. How peculiar! I lift on my toes at the end of the dock, to dive into the lake because I am hot, and while isolated like a specimen in the glassy slide of summer, the notions of hot and lake and I converge into a consciousness of consciousness – in an instant, in between launch and landing, even before I cannonball into the lake, shattering both my reflection and my old notion of myself.

Jag älskar den här beskrivningen, för den överensstämmer så otroligt mycket med hur det känns när jag tittar tillbaka på mig själv. Plötsligt fanns jag bara där, utan minne av någon tidigare personlighet (även om jag ju uppenbarligen hade tagit mig så långt). Plötsligt insåg jag att jag hade en personlighet och att jag var medveten om mig själv i förhållande till världen. Det var en häftig känsla, men jag har aldrig hittat någon som har kunnat beskriva den upplevelsen, förrän jag läste citatet här ovan. Ett utmärkt exempel på att böcker speglar oss och att de ger oss nya sätt att förstå oss själva. Maguire utnyttjar sin sagovärld för att säga någonting om ”människor” (inom citattecken för att alla hans personer är personer, dock är alla inte människor) och om världen. En av anledningarna till att jag älskar fantasy och får ut så mycket av att läsa bra sådan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s