Pusselartad analys

Senaste vändan jag var på Shakespeare & Co snubblade jag över boken What matters in Jane Austen? av John Mullan, med undertiteln Twenty critical puzzles solved. Med andra ord kunde jag inte låta bli att köpa den. Det händer så lätt…

Bokens tjugo kapitel ställer en fråga var som utgångspunkt, varpå Mullan tar dessa frågor och utvecklar resonemanget bakom fenomenet. Exempelvis så ställer kapitel fem frågan ”Who Dies in the Course of Her Novels?”. Läsaren får dels en genomgång av vilka som dör i böckerna, men också en diskussion av de dödsfall som omgav Jane Austen själv, och hur dessa kan ha påverkat hennes syn på döden. Dessutom diskuteras ett antal konventioner som Austen leker med i sina böcker – sådant som en samtida läsare skulle greppa men går delvis förlorat idag.

Det är ett attraktivt sätt att studera Austen på, boken är fullspäckad med citat från hennes böcker och hennes dagböcker och vi får en känsla av att vi kommer närmre. Mullan placerar Austen i sin kontext, vilket är otroligt viktigt speciellt med tanke på att hennes böcker är så utpräglat sociala skildringar. Utan den historiska kontexten fattar jag som läsare en del, men inte allt, och det är riktigt intressant att få mer bakgrund. Jag gillar också att alla hennes verk citeras och kommer med i analysen, det ger en helhetsbild som jag inte har haft förut. Mina annoterade versioner av Emma och Sense and Sensibility är helt fantastiska i sin detaljrikedom men de saknar översikt.

Sista kapitlet, ”How Experimental a Novelist Is Jane Austen?”, är speciellt intressant enligt mig, eftersom det utöver den allmänna kontexten dessutom placerar in Austen i sin litteraturhistoriska kontext. Eftersom jag nu har ägnat snart två terminer åt litteraturhistoria och litteraturanalys råkar det vara ett av mina specialintressen för tillfället, och det var kul att få jämförelser mellan Austen och hennes samtida kolleger. Jag gillade speciellt diskussionen om de narrativa perspektiven, hur Austen får oss att följa med i personernas tankar, och faktiskt förstå att vi befinner oss där och inte i någon slags allvetande, objektiv berättarröst.

Extraordinarily, Austen not only discovered the possibilities of free indirect style, she produced in Emma an example of its use that has hardly been matched. So confident did she feel about her control of the technique that she made her plot depend upon it. When Harriet tells her that there is another man to whom she is becoming attached, Emma thinks she knows just what her protégé is saying. After the debacle of the Mr Elton misunderstanding, she imagines that she is being self-controlled when she tells Harriet that they will not actually mention the man whom she wishes to marry: ‘Let no name ever pass our lips’. In fact Emma is condemning herself to the most painful of errors. Her mistakenness is dutifully followed by the narrator, who shares with her the illusion that Harriet wishes to marry Frank Churchill.

Boken innehåller dessutom en ordentlig bibliografi för vidare läsning om Austen och andra författare som nämns, samt ett hyfsat heltäckande index. Den funkar med andra ord fint som referenslitteratur såväl som en bok att sträckläsa. Rekommenderas för alla andra Austen-intresserade!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s