House of Many Ways

Idag och igår har jag ägnat åt att läsa Diana Wynne Jones uppföljare till Howl’s Moving Castle, nämligen House of Many Ways. Det här är en av hennes böcker jag aldrig läst förut, och det var sjukt kul att upptäcka något nytt av henne. DWJ är briljant som vanligt, och fortsätter traditionen av humor och magi i kombination. 

Det skojiga med DWJ är att hennes karaktärer så ofta använder magi utan att fatta det, och sedan blir förvånade över att de visar sig vara bra på det. Charmain Baker uppvisar dessa tendenser, precis som exempelvis Sophie Hatter, Conrad Tesdinic och Eric och Christopher Chant från hennes övriga böcker. Magin är så självklar att den inte är någonting att förvånas över, och ofta visar det sig att de som inte vet om att de kan kontrollera magin är betydligt starkare än de som vet. Både Charmain, Sophie och Eric lyckas t.ex. med magi genom att skrika åt saker att göra som de vill, för att de helt enkelt inte vet vad de ska göra. 

En annan mycket sympatisk sak med DWJ är att man väldigt sällan får en ålder på huvudpersonerna. I stället får vi en titt in i hur de ser på saker, utan att döma dem på förhand. Ibland går det att sluta sig till det utefter andras bemötande av personen, men oftast är slutresultatet att ålder inte spelar så stor roll för en persons karaktär och kompetens. Det är skönt med böcker som respekterar sina huvudpersoner trots deras ofta ganska unga ålder, och som inte dumförklarar dem på grund av den. Jag minns själv från när jag var i åttaårs-åldern och blev vansinnigt irriterad på folk som trodde att jag var korkad bara för att jag var liten. Alla människor är riktiga människor i sitt eget huvud, och det är viktigt att komma ihåg. 

Charmain i House of Many Ways är en av DWJs mest inkompetenta fast kompetenta protagonister. Hon har uppfostrats till att vara ”respektabel” vilket gör att hon i princip inte kan någonting förutom att läsa. Läser gör hon dock extremt mycket, vilket är en av anledningarna till att Sempronia skickar iväg henne – för att hon ska göra någonting annat. Berättelsen om hur hon lär sig var rena tallrikar egentligen kommer ifrån är mycket underhållande. Det är fint att hennes första instinkt alltid är att plocka upp en bok, jag känner igen mig något oerhört…  

Det är omöjligt att inte bli glad av DWJ, och House of Many Ways är inget undantag. Man liksom studsar sig igenom boken, en mycket angenäm känsla! Det var dessutom roligt att möta Sophie, Howl och Calcifer igen i ett annat sammanhang. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s