Spöksonaten och Wainwright

För tillfället sitter jag i mitt lilla rum och jobbar på en redovisning om Strindbergs Spöksonaten, samtidigt som jag lyssnar på Rufus Wainwright och dricker lingondricka från IKEA. De passar förvånansvärt bra ihop faktiskt, men jag överväger lite te och ett pain au chocolat också.

Mitt förhållande till Strindberg är komplicerat (jag vet, vems är inte det). Ja, det är roligt att vi läser en svensk författare på min litteraturkurs i Frankrike; ja, flera av hans pjäser är fantastiska; ja, jag tycker att det är intressant med ”rebelliska” författare för sin tid. Men: måste det vara Strindberg? Han har så många problematiska åsikter. Det är lite svårt att förhålla sig till.

Det som är bra, är i alla fall att läraren som håller i kursen är helt med på att Strindberg är en problematisk person. Han hyllar inte blint, han uppskattar pjäserna för deras nytänkande dramatik. Jag antar att det är det jag får göra också. Dessutom blir jag mer och mer förtjust i Spöksonaten, jag tror att jag ska försöka gå och se den om den fortfarande spelas när jag kommer tillbaka till Stockholm (alltså: Dramaten sätter upp Spöksonaten i vår, kolla här). Den nästlar sig in i huvudet på en, lite som Fin de Partie av Samuel Beckett (för övrigt en sanslöst bra pjäs!). 

Annonser

2 reaktioner på ”Spöksonaten och Wainwright

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s